Jan Björklund har gjort något banbrytande när det gäller lönebildningen genom att låta staten höja lärarlönerna. Han har hjälpt till att krossa myten om att staten inte kan ta ansvar och det ska han ha ett stort erkännande för, skriver Gudrun Schyman i veckans ledare.
Det trodde jag väl aldrig att jag skulle tycka. Tvärtom har hans ständiga förslag om omorganisation i skolan, med tydligt uttalad vurm för drill och disciplin, varit en stor källa till frustration. För att inte tala om den totala kollapsen med marknadifieringen av hela utbildningssystemet. Konceptet kunskap till salu har resulterat i en exempellös utbildningssegregation som har satt Sverige på skolkartan i form av ett avskräckande exempel.
Så varför detta hurrarop då? Jo, Björklund har nämligen gjort något banbrytande när det gäller lönebildningen. Han har resolut sagt att lärarna, de som vill göra karriär, ska ha mer betalt och att pengarna ska komma från staten. Förstelärare, som beteckningen blir, ska få 5 000 kronor mer i månaden och antalet ska öka rejält. Från 4 000 förstelärare idag till 15 000 nästa hösttermin och på sikt 17 000, runt var sjätte lärare. ”Det är ett kraftigt lönepåslag som staten går in och betalar på ett helt unikt sätt”, säger Björklund och fortsätter: ”Det beror på att det är ett strategiskt viktigt yrke och behoven är stora” (DN 2013-09-14).
Just det. Det är unikt. När det gäller lönebildningen har annars alla riksdagspolitiker, oavsett parti, på hela skalan, från vänster till höger, nämligen hårdnackat hållit fast vid samma mantra: ”vi ska inte ha en statlig lönepolitik, det här är en fråga för arbetsmarknadens parter, politiker ska inte lägga sig i!” Man har konsekvent förnekat möjligheten att staten, som tredje part i den svenska modellen för lönebildning, till exempel manifesterad i institutionen Medlingsinstitutet, ska kunna agera. Sedan Feministiskt initiativ för första gången, inför valet 2006, ställde krav på nya, jämställda, direktiv för Medlingsinstitutet och dessutom föreslog inrättandet av en statlig Jämställdhetsfond (för att minska lönegapet mellan könen) har denna tes tuggats. Också de kvinnodominerade facken har fått höra den till leda.
Senast Kommunal, när de i somras tog fram sin prisbelönta (Reklamcupen) kampanj mot ojämställda löner. Ordförande Annelie Nordström var sminkad som en man och konstaterade torrt att byta kön fortfarande är den snabbaste vägen för en kvinna att få högre lön.
Löneskillnaderna mellan arbetsmarknadens sektorer som domineras av män och sektorer som domineras av kvinnor har i det närmaste varit konstanta sedan 70- talet. Alla politiska försök att bryta mönstret har tillbakavisats med påståendet att det är arbetsmarknadens parter som har ansvaret. Nu vet vi att det inte är sant. Björklund har hjälpt till att krossa myten! Det ska han ha ett stort erkännande för. Nu är det bara för alla oss andra som vill jämställdhet i praktiken, och att det till exempel ska synas i form av jämställda löner, att gå vidare. Vård, omsorg, utbildning och kultur är alla strategiskt viktiga yrken där behoven är stora och där staten behöver gå in med pengar. Enskilda kommuner klarar inte kraftiga lönehöjningar i sina centrala verksamheter på egen hand. Det självklara borde vara att staten hjälper till att höja lönerna i strategiskt viktiga samhällsbärande yrken istället för att sänka skatterna. Björklund borde se till att Borg rättar till det här i budgeten innan han lägger fram den.
Gudrun Schyman