Som ansvarig för KD:s policy har han sett till att föra KD än närmare Sverigedemokraterna. Vilket kan tyckas lustigt – eller åtminstone tragikomiskt. I en krönika för drygt tio år sedan beskrev han nämligen SD som något skrämmande, avskyvärt. Ja, lika skrämmande – fast liksom på motsatt sätt – som miljörörelsen och dess småsyskon: Klimatbimbon.
Om de han kallade klimatbimbos skrev han, vilket kan vara värt att notera så här när Australien brinner, glaciärerna smälter och homo sapiens möjlighet att bygga goda samhällen är på väg att krackelera:
"Tjugohundratalet har sett födelsen av Miljömuppens megatrendiga småsyskon. Klimatbimbon. Plötsligt är ingenting trendigare än att i alla lägen tjata om ekologiska fotavtryck. Idag kan man inte längre ta en burgare på Max utan att samtidigt tvångsmatas med klimatkompensation. Klimatbimbons trendighet gör henne betydligt farligare än Miljömuppen.”
Klimatbimbon är således värre än miljömupparna i Ingerös värld. Och då ska man veta att ”miljömupparna” var något av det hemskaste han hade upplevt – sådana var nämligen ”fula och töntiga” samt ”klädda i hopplöst otrendiga kläder med barn som fick skämmas i skolan”.
Jag kan tänka mig hur fruktansvärt illa Ingerö mått när Greta Thunberg tilldelats utmärkelse efter utmärkelse, fått tala i församlingar där han själv inte ens skulle komma in, väckt en hel generation som med rätta pekar finger på de generationer som jag och Ingerö tillhör. Jag fattar varför de gör det. För vi visste redan för mer än 30 år sedan. Men de flesta ville inte se, inte höra, inte förstå. De var som Ingerö.
Karln är alltså numera policyansvarig för KD och dessutom Timbros egen man i KD:s innersta maktcentrum. Partiet som en gång talade om etik och ”vikten av en hövlig ton” valde en som uppträtt som flåbuse i debatten. Noteras ska att KD under många år försökt hålla sig väl med miljörörlsen, man ville till exempel skydda skogar och snabbavveckla kärnkraften eftersom partiet ansåg att den var ”ett hot mot skapelsen”. Senast gick man emellertid till val på utbyggt kärnkraft, sänkta bensinskatter och stopp för flygskatt. För att liksom utmana den där skapelsen. Eller för att påskynda Uppenbarelsebokens skräckscenarier.
Ingerös avsky gentemot miljörörelsen riktade sig inte minst mot Miljöpartiet, där jag tidigare var språkrör. Så här skrev han i sin krönika:
"Birger Schlaug är en jättehygglig gubbe, som person betraktad. Men de idéer han stöder sig på är faktiskt minst lika skrämmande som Sverigedemokraternas. Det är antimänsklighet maskerad till miljöpolitik, och förutsätter stora och starka ledare som vid behov kan piska in oss i leden igen. Vi behöver en debatt om ekofascism, grön misantropi och miljöfanatism.”
Det som var så förskräckligt var idén om omställning. Bort från uran och fossila bränslen. Vi varnade för mer än 30 år sedan för vad som skulle komma om vi inte ställde om. Det var just ekofascism och starka ledare som de gröna partierna varnade för skulle kunna bli följden om vi utsätter planeten för skövling och kränker de planetära processerna (som till exempel klimatet).
Nu kan således konstateras att Ingerö och hans nuvarande parti sitter hand i hand med SD. Som var lika hemska som Miljöpartiet. Fast liksom på motsatt sätt. Nu är det Ingerö som är policyhjärnan bakom varje nytt steg KD tar för att närma sig SD.
Ingerö har blivit sin egen skräckbild.
Snart sitter Ingerö kanske i Swebbtv och utgjuter sig över Thunberg tillsammans med de andra männen i övre medelåldern och uppåt. Om han inte – Gud förbjude, kan väl också jag som troende ateist säga – blir Timbros egen välfärdsminister i en SD-M-KD-regering.
Apropå ”Gud förbjude” så slog den kristna dagstidningen Dagen i en ledare slog fast att ”Äktenskapet mellan frikyrkorna och KD är över”. Och så bjöd man in Gustav Fridolin som krönikör.
