Barbara Bergström har sålt sin skolkoncern, fick frågan om sin rikedom och svarade att det minsann inte alls handlar om skattepengar. Utan ”att det är köparen som betalat”. Och så avslutades det ämnet. 

70-talets högerstrateger log – om det är IRL eller i himlen må vara osagt.

Jag är så trött på att Barbara Bergström och andra förespråkare för vinstdriven skola gång på gång kommer undan med den där ”förklaringen”. De miljarder det kostat att köpa skolkoncerner måste rimligen tjänas in av den nye ägaren genom de vinster som ägaren tar ut från den skattefinansierade skolan. 

Det är således skattebetalarna som betalar. Hur svårt ska det vara att fatta? Att borgerliga ledarsidor ser på det på samma förljugna sätt som Barbara Bergström har väl med borgerlighetens diskreta charm att göra.

Vad är det för tankefigur som driver Barbara Bergström och hennes man Hans Bergström? Inför valet 2018 kunde man i Dagens Industri ta del av en lismande intervju – värdig Fox News – där den sistnämnde meddelade att det ”bara är genom kvalitet man kan få kunder och vinst”.

Ett makalöst påstående när det gäller skattefinansierad skola. Uttalandet kryddades med att ”vinst är särskilt viktigt för skolområdet”. Vilket världen i övrigt uppenbarligen inte fattat eftersom Sverige är det enda land som har det som vi har det. I -intervjun var paret Bergström också nöjda med att det om ”fyra månader är val så det blir slut på kommunistväldet.”

Det är alltså den världsbild som de stora ”entreprenörerna” i friskolebranschen har. Är det sådant man egentligen vill äga skolor för att inpränta i eleverna? 

Elakt retorisk fråga, tänker kanske vän av naivitet. Då vill jag påminna om hur kampen om skolan planlades redan i början av 70-talet. Det var då ett PM cirkulerade inom styrelsen för Svenska Arbetsgivarföreningen (ungefär nuvarande Svenskt Näringsliv). I PM:et skissades ett rejält och långsiktigt fälttåg in i de svenska skolorna. Skolorna skulle lockas att använda böcker som skänktes från näringslivet… Vilket skulle vara lättare om politiken inte såg till att tillräckligt mycket pengar satsades på skolan.

Som pilotprojekt gav Arbetsgivarföreningen ut boken ”Onkel Enokenhalv”. I boken förknippades arbetarrörelsens företrädare med vulgära busar samtidigt som man beskrev hur arbetsgivarna drivit fram semester, sänkt arbetstid, åtgärder för bättre arbetsmiljö med mera. 

Kanske är det från den boken Moderaternas tidigare partisekreterare Sofia Arkelsten hämtade sina ”fakta” då hon 2011 i Dagens Nyheter med emfas påstod att moderaterna varit med och genomfört fri och lika rösträtt. 

Visst är det charmigt.

Om politiska vänner ser till att skolorna inte får pengar till böcker, så kan näringslivet sponsra de kommunala skolorna om man inte kan ta över dem från kommunistregimen. Där har ni borglighetens diskreta charm, som den formas i obskyra illustra sällskap.

Ingenting har genom åren blivit bättre av att det stora arbetarpartiet under årtionden tvekat att sätta ner foten. Lägg till det att Miljöpartiet under några år styrdes av figurer som försvarade friskolor vars verksamhet dräneras genom att pengar förs bort från verksamheten.

Och Barbara Bergström då? Hon satt där inför Carina Bergfeldt och påstod att den där miljarden som hennes skolkoncern såldes för inte alls bekostades av skattepengar. Hon meddelade detta på blandad svenska och engelska trots att hon kom till Sverige 1968. Viljan att lära sig svenska språket tycks varit måttlig hos den som så gärna talar om vikten av kunskap. Hade en flykting inte klarat att föra ett vanligt samtal på svenska efter 50 år i landet hade förmodligen Svenska Dagbladets ledarsida och Johan Pehrson (L) gått i taket. 

Men nu gäller det Bergström och då gäller borglighetens diskreta charm, blinkande med ena ögat till sina trupper och blundande med det andra för att slippa se det alla andra ser.