Jag står för den åsikten fullt ut. 

Så varför kändes det fel när jag lämnade radiohuset?

Sannolikt för att något som inte alls var uppe för diskussion –  i just den här panelen och överhuvudtaget nästan aldrig – är den skamlösa dubbelmoral som svensk borgerlighet slänger sig med i den här frågan, alltså antisemitism, möjligheten att nu och i framtiden kunna leva tryggt och självklart som jude i Sverige.

Nu varnar Alice Teodorescu Måwe (KD) för att ”vänsternazister” patrullerar våra gator, mer lojala mot Hamas än mot vår demokrati.

Tidigare har hon kallat förintelseöverlevare för ”bulvaner” som lånar ut sig till en vänster som vill ”smutskasta politiska meningsmotståndare”.  

Jag använder inte exemplet på glidning för att det är särskilt motbjudande, utan för att det effektivt ramar in en borgerlighet som inte bara drivs av genuin omsorg om en minoritet. Det handlar också om att tvätta sitt Tidö. Det har det alltid gjort. Förmedla att Sverigedemokraternas synder är historiska, avslutade, bearbetade. Sätta bilden av att Vänsterpartiet är det nya hotet. 

Antisemitismen som begrepp blir då elastiskt, töjs av egen opportunism. Och ja, av möjlighet att exponera svepande missaktning gentemot muslimska invandrare. Och av ständiga försök att marginalisera kritik mot den israeliska regeringens dödliga bomber och oblyga utspel om etnisk rensning och annektering som utslag för judehat.

Den som på allvar vill bekämpa antisemitism, ska klara av att rikta spegeln också mot sig själv. 

Ständigt. 

Inte bara när ens regeringsunderlag försöker stämpla Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, som vänsterextremister och hågkomstresor som opinionsbildning.

När såg sig trion M, KD och L i spegeln senast?

Eller har de bara lyft ned den från väggen?

Nu vill högern att vi alla ska förtränga SD:s kroniska judehat, skrev jag förra hösten några veckor efter Hamas terrororgie. Mitt resonemang:


Svensk borgerlighet har ändå plågats när man blivit attackerad för att ha ingått allians med SD, som korrekt kan betecknas som nyssnazistiskt och som har så upprepade utbrott av antisemitism att det är lika korrekt att anta att detta kommer ur själva partikulturen.

Svensk borgerlighet har lidit av diskrepansen mellan att veta detta – för det gör man – och att fullfölja, att ingå Tidöavtalet, som måste betraktas som det sista stadiet av Sverigedemokraternas normalisering.

Man hänger helt enkelt ett rött skynke över spegeln.

Nu ser man sin chans.

Senaste året har det självbedrägliga projektet fullföljts.

Man hänger helt enkelt ett rött skynke över spegeln.

För att det inte ska skava när man förhandlar budget med en SD-politiker, Oscar Sjöstedt som garvat åt att kollegorna på slakteriet sparkade på kadaver och skrålade ”Die Juden”.

För att kanelsnäckan inte ska smaka för illa när man i riksdagskafét umgås med en annan SD-politiker, Björn Söder, som använt just riksdagen som plattform för att hävda att judiska finansmannen George Soros ”drar i trådarna” i europeisk politik.

För att kunna leva med att SD-politiker kallar Anne Frank ”kåtheten själv”, tycker att nationalsocialism är ”fullständigt normalt”, applåderar Hitler och förfasas över ”judiska plågan”.

Det känns säkert bättre att vända bort blicken.

Rationalisera sitt beslut.

Rasa vidare mot Vänsterpartiet.

Men allvarligt, hur står de ut med sitt hyckleri?