Det är den pensionerade jägmästaren, den lokale jaktledaren och före detta skogsbyråkraten Ulf Norrstig som pratar med sin hustru i Kerstin Ekmans roman "Löpa varg”. Uppe i sin gamla marsipangröna husvagn, parkerad vid ett av sina skogsskiften intill en myr i Jämtland, har han nyligen fått den gudomliga nåden att se en ensam varg komma ut ur skogen. Han kan urskilja den så tydligt i vinterförmiddagen:

”Då kom han ut. Han gjorde det med en självklarhet som var lätt att begripa; den här världen var ju hans.”

Och synen förändrar den gamle jägmästaren, fastän det kanske är så att han länge varit på väg att förändras och vargmötet bara blir den utlösande faktorn. Snart blir han osams med några i jaktlaget när han inte längre vill delta i skallet mot varg.

Nej, Kerstin Ekmans lilla roman är inget debattinlägg, det är en fint gestaltad berättelse med ögon ytterst känsliga för landsbygdsliv, men fungerar nog på många läsare just som ett debattinlägg. I sina tidigare böcker, exempelvis ”Herrarna i skogen”, har hon inte varit lika tydlig i kritiken av det moderna skogsbruk som utplånar biologisk mångfald. Ekman är sällan heller särskilt uttalat kritisk till just kapitalismen och de giriga bolagen, det blir snarare ofta statens roll hon angriper. Men romanen dimper ner samma höst, eller i vart fall sensommar, som FN:s stora konferens om biologisk mångfald startar.

Dagen innan FN-konferensen startade skriver brittiska The Guardian om en ny brittisk vetenskaplig rapport som kommer fram till den chockerande uppgiften att åtminstone hälften av örikets naturliga biologiska mångfald har försvunnit de senaste århundradena. Tidningen skriver just om detta som en ”chock”, trots att det är helt logiskt: Storbritannien är den nation där den industriella revolutionen och på många sätt också den agrara startade. Läget är där värre än i nästan alla andra länder i Västeuropa eller i G7-länderna och i Kina.

”Storbritannien har varit en av de mest naturutarmade länderna i världen under en lång tid”, konstaterar en av forskarna bakom rapporten.

I sig är det inget nytt i detta. Världen har vetat länge att den biologiska mångfalden är alltmer hotad – en miljon arter på väg bort löd rubrikerna efter en FN-rapport för några år sedan. Och jag blir faktiskt alldeles matt när jag läser om allt detta. En klimatdebatt har trots allt kommit igång, även om det är sent och en hel del tyvärr tyder på att den gröna industriella revolution som nu ska investeras fram riskerar att också öka trycket på biosfären.

Tanken tycks ofta vara ungefär så här: Vi ska kunna fortsätta som förut med våra liv, men utgå från förnybara energikällor. Men det är ett jätteproblem att när höga vindkraftstorn reser sig så utplånas en väldig massa natur omkring dem. Detsamma gäller exempelvis höghastighetstågen, där det dessutom inte är så säkert att de gör någon klimatnytta alls. Även den gröna industrirevolutionen riskerar att bidra till den stora, giftiga och kalhuggna gemenskap som Kerstin Ekmans gamla jägmästare på ålderns dagar räds.

På politikens högerkant är fortfarande äganderätten viktigare än såväl klimat som biodiversitet och på vänsterkanten är ibland entusiasmen så stor inför alla jätteinvesteringar att priset räknat i natur helt glöms bort. Den tredje vägen däremellan, den som skulle innebära en kraftfull downsizing av hela den planetära industriella civilisationen, är i praktiken helt stängd.

Ulf och hans hustru Inga pratar om en bok om artutplåning som de båda läst och han tänker om den:

”Jag visste vad jag tänkte: att vi erövrar jorden. Att vi gör den till en stor giftig och kalhuggen gemenskap.”

Det är det där att Ulf kallar detta fruktansvärda en gemenskap. Det biter på mig. Jag ingår nämligen i den gemenskapen, varje gång jag sätter mig i en bil eller handlar något jag inte behöver.

Hur ska vi kunna bryta oss ut ur den ödesdigra gemenskapen? Jag vet inte. Pessimist har jag egentligen aldrig varit, men just när det gäller jordens mångfald av arter är jag nog rätt mycket pessimist. Men jag tror att vi oftare måste stålsätta oss och stirra rakt in i den där stora giftiga och kalhuggna gemenskapen som vi, och de system vi ingår i, har skapat.

”Vi dödar livet i haven och i skogarna och jag vill inte vara med längre”, tänker Ulf Norrstig. Och jag.