De 74 miljarderna i så kallat reformutrymme ropas ut som något oanständigt av den ekonomiska högern och som oerhört expansivt av regeringspartierna.

Men till och med själva det där ordet ”reformutrymme” är bara en byråkratisk manöver. Utrymmet för reformer borde i själva verket alltid definieras efter vilka behov ett samhälle har och inte efter några i grunden påhittade finansiella ramar.

Sedan 90-talet har jag och många, många andra påpekat att statsskulden automatiskt inte är något problem. Jo, den kan vara ett problem om den är skyhög samtidigt som all ekonomisk aktivitet avstannat. Men sådant är inte läget i svensk ekonomi. Statsskulden är inget problem.

Reformutrymmet kunde i en fördomsfri politisk värld ha satts till exempelvis 200 miljarder – det är inga som helst problem att lånefinansiera för svenska staten – och det hade varit mer i nivå med de enorma behov som existerar, som att på allvar göra något åt långtidsarbetslösheten.

Det krävs i själva verket ett massivt program med statligt subventionerade arbeten för att häva detta verkliga gissel – och därmed också på sikt häva en grogrund för gängkriminaliteten. Långtidsarbetslösheten är en tickande social och politisk bomb. Den är rentav en etnisk bomb i ett samhälle som redan är svårt fixerat vid etnicitet, eftersom det i synnerhet är utrikes födda som drabbas hårdast av bristen på jobb, vilket högerpopulister knappast lär underlåta att exploatera.

Så står jag här och måste skälla ut en alltför ogenerös höstbudget? Nej, realpolitiken kommer emellan. Ty går inte denna budget igenom kommer en SD-stödd borgerlig budget istället att gå igenom. Och vore Magdalena Anderssons (S) budget långt mer expansiv, så expansiv som nöden egentligen kräver, ja, då skulle Centerpartiet aldrig gå med på det.

Så hur ska en hyggligt radikal person som jag själv, och otaliga andra, tänka kring detta dilemma?

Faktum är att man i viss mening måste splittra sig i två politiska personligheter eller i alla fall två hållningar.

Å ena sidan hålla fast vid det synsätt som den politiska offentligheten betraktar som verklighetsfrämmande, utopiskt eller bara dumt. Morgonen då jag skriver det här sa jag i en debatt i SVT just att budgeten borde ha kunnat vara betydligt mer expansiv – och bemöttes naturligtvis av hånskratt från två borgerliga meddebattörer samt höjda ögonbryn från programledaren. Men på lång sikt är det nödvändigt att hålla fast vid den övertygelsen. Samhällsbehov måste definiera åtgärderna, inte godtyckliga ekonomiska budgetregler.

Och på längre sikt är jag inte alls tröstlös. Under pandemin har något skett. En viss ”socialisering” av världsekonomin har faktiskt ägt rum i land efter land. Joe Biden har lanserat ett investeringsprogram som saknar motstycke sedan 60-talet. Överallt har centralbanker och finansdepartement insett att stimulanser måste till för att häva den djupa depression som hotade under pandemin.

Å andra sidan: Det går inte att blunda för realpolitiken.

Den budget som Magdalena Andersson nu lägger är antagligen det bästa som just nu är möjligt i den riksdag Sverige har. Den är relativt expansiv. Många sjukförsäkrade kommer att få det bättre. Åtskilliga nya miljarder går till välfärd och klimat. Det är otillräckligt, ja, Vänsterpartiets ord om att nedskärningarna i välfärden lär fortsätta är nog tyvärr sanna. Men de borgerliga budgetalternativ som är tänkbara är långt värre.

Mellan det nödvändiga och det reala pendlar jag. Trots det går det att anlägga ännu ett komplicerande perspektiv på dessa budgetfrågor. Vi kan kalla det för det system- eller civilisationskritiska angreppssättet.

I princip är tanken bakom denna relativt expansiva budget att svensk ekonomi ska återhämta sig, växa till sig. Grön industrialisering ska rädda oss. Eländet är att riskerna är enorma även med omfattande gröna investeringar eftersom de bygger på idén att denna konsumtions- och tillväxtfixerade civilisation ska kunna fortsätta ungefär som förut, men försörjd med förnybar energi. Exploateringen av naturresurserna lär därmed knappast avta. Den riktigt nödvändiga klimatåtgärden vore att downsiza våra moderna samhällen.

Är jag en vuxen i rummet när jag säger detta om en höstbudget? Nja. Jag hoppas nog att jag är både en vuxen och ett barn i rummet. Det jag ogillar så starkt är själva rummet.