Sverige är inte bara tråkigt, hela landet är marinerat i smaklös jantelag och politisk korrekthet som sedan länge förvandlat det offentliga samtalet till en korridor – trångt mellan väggarna, taket sänks dagligen. Överallt detta moraliska högmod, dessa cykloper.

Argument som du känner igen från ledarspalter och debattsidor.

Men om den självspäkande svensken transporterar sig över Öresundsbron sker ett litet mirakel. Luften blir lättare att andas. Inte längre bort än några kilometer från kvävande statsfeminism och skinntorr kulturmarxism, men Danmark är kontinenten. Korridoren blir en väldig sal, nu kan allt sägas.

Så längtar bittra svenskar. Och vad gör det för skada? Låt dem fantisera om att befinna sig i intellektuell exil. Problemet är bara att Danmark just nu rusar mot val. De sista veckorna innan det är dags – 18 juni – bör vi följa mycket noga. Dels för att det röda blocket måste accelerera våldsamt och vinna 5 000 röster varje dag. Dels för att det sista skedet av partiernas valrörelse riskerar att bli synnerligen smutsigt.

Svenskar som drömmer om Danmark framhåller ofta landets yttrandefrihet, att den praktiseras föredömligt, alltid med betoning på frihet, inte på att massorna ska vallas mot etablissemangets konsensus.

Jag gissar att Asger Juhl till fullo delar denna uppfattning. Han är programledare i radio och manifesterade förra veckan sin yttrandefrihet genom att i direktsändning avliva kaninungen Allan. ”Vi visste att vi skulle anklagas för att provocera”, skriver hans radiokanal på Facebook. Syftet var att ”röra igång en debatt om hyckleriet när det kommer till uppfattningen om grymhet mot djur”. Asger Juhl utvecklar i en intervju med tidningen Ekstrabladet:

”Djurfundamentalister är ju precis lika rationella som islamister. Alltså, att döda ett djur är lika stort som att göra en Muhammedteckning. Reaktionerna är lika oproportionerliga.”

En programledare klubbar alltså ihjäl lilla Allan med en cykelpump för att opponera sig mot både djurrättsrörelsen och islamister.

Välkommen till Danmark.

Som en klok människa skrev på Twitter: Varje gång någon skriker ”åsiktskorridor” dör en kaninunge.

Asger Juhl kan inte avfärdas som en snurrig singularitet, en effektsökare som går för långt. Han kan däremot fogas in i ett danskt sammanhang där debatten alldeles för ofta går långt, där provokation blir legitim metod, där avsändaren ger sig själv privilegiet att sparka neråt.

Ett nytt folketing ska tillsättas. När jag pratar med danska statsvetare och politiska kommentatorer är de eniga om att invandringsfrågan är en av de viktigaste i valet och att Dansk folkeparti har möjlighet att klättra över 20 procent, inte minst efter att var fjärde dansk röstade på partiet – med budskap om att diskriminera medborgare från andra medlemsländer i EU – i fjolårets val till Europaparlamentet. Nu har rasisterna dessutom ett terrordåd att använda som trampolin.

I februari, efter attentaten, slöt de röda och konservativa upp bakom ett budskap om enighet, om demokratiska grundvärderingar. Men hur kommer de i valrörelsens avgörande skede att hantera ett parti som vinner framgång genom att vilja stoppa invandring från muslimska länder och vars representanter liknar danska muslimer med nazistyska ockupationstrupper?

I mars lanserade Socialdemokraterna en ny kampanj, med bilder på statsminister Helle Thorning-Schmidt och löften om skärpta asylregler, begränsad anhöriginvandring och tydligare arbetslinje.

Danmark är vad Sverige skulle kunna vara, fortsatt riskerar att bli. Gränsen mellan de traditionella partierna och den parlamentariska rasismen är i hög grad upplöst.

Perspektiven har förskjutits. För inte alls länge sedan väckte det hätska tonläget i Danmark mest förfäran på denna sida sundet. Men idag ... Det är inte bara i nätets mörka trollgrottor som Danmark ses som föredöme. Allt fler borgerliga tycks sluta upp bakom övertygelsen att Danmark har modet att diskutera det som måste diskuteras. En tvingande integration, en begränsning av volymer, en vaksamhet gentemot det muslimska.

Överföringen skrämmer mig.

Danmark skrämmer mig.

”Yttrandefrihet i Danmark idag är att du får kalla någon för neger, men du får inte kalla Pia Kjærsgaard för rasist. Det sista väcker en enorm upprördhet”, säger författaren Rune Engelbreth Larsen till Lena Sundström i det senaste av hennes reportage (Dagens Nyheter 13/4) om ett Danmark i medmänsklig kris, men också ett Danmark som positionerar sig identitetsmässigt mot Sverige.

Danmark är frihet. Sverige är totalitärt, ett tankens DDR eller Nordkorea. Det ”multikulturella landet” som har ”antirasismen som ideologi”. Lena Sundström plockar inte dessa omdömen från Dansk folkeparti, utan från vanliga danska medier. (Och vem har inte Dennis Nørmarks artikel från 2013 – även den i Dagens Nyheter – plågsamt etsad över näthinnorna, komplett med formuleringar om att ”jämställdhetsdebattens pest” klöser sig genom Sverige.)

Föraktet kan givetvis inte tillskrivas varje dansk, men det är inte heller marginellt, absolut ingen obskyr underström.

Jag kan inte för mitt liv förstå den som väljer att aktivt dela föraktet. Vad vill ni? Vad tycker ni att vi ska skämmas för? Det är inte vi som har en socialdemokrati som går till val på främlingsrädsla- och fientlighet.

Liknande tendens finns i hur Sverige relateras till andra grannländer som Norge och Finland. Men. Det är inte vi som har Fremskrittspartiet i regering och snudd på lagstiftar mot tiggeri. Det är inte vi som har en utrikesminister som är njugg gentemot invandrare, aborter och skilsmässor.

Sverige är inte perfekt.

Men när svenska danskdrömmare lajvar dissidenter med ett bättre smörrebröd i Nyhavn, kan du kosta på dig att vara stolt.

I vissa saker är Sverige bättre än Danmark.

Det är inte högmod. Det är faktum.