Jag hade en idé om att jag ville formulera tankar om politiseringen av den icke-manliga njutningen och sexualiteten. Mitt avstamp var oralsex och hur en sexualitet som inte utgår från penetration och barnalstrande setts och ses som subversiv.
Jag vill fortfarande skriva denna text, men jag insåg sorgset, strax före min deadline, att jag för närvarande saknar förmågan att skriva den.
Möjligen tog jag mig vatten över huvudet när jag trodde att jag skulle kunna skriva ihop 3 400 tecken som förmår knyta ihop levande exempel med min teori och därigenom förklara de vardagliga konsekvenserna av den patriarkala hegemonin i såväl det privata som i det offentliga.
Detta samtidigt som jag ville undvika att bli ETC Malmös egna Carrie Bradshaw. (Särskilt som ETC Malmö ännu inte beslutat att sätta mitt vackra ansikte på Skånetrafikens gröna bussar).
När jag skulle skriva om icke-manlig sexualitet, utifrån såväl historien som mig själv, så fattades mig orden.
Jag kunde inte närma mig ämnet med min nuvarande vokabulär.
Jag, en berest och självständig ung kvinna, saknar ordförrådet som krävs för att göra verklighet av min ambition: Att formulera frågeställningar om personlig sexualitet som riskerar att blotta min egen. Inte teori, inte slogans, utan världen som den är.
Trots att jag aldrig förr har haft problem att skriva om något politikområde, aldrig tidigare har väjt från att formulera motstånd eller krav i någon fråga som engagerat mig så har det nu hänt.
Jag saknar vokabulär för att kunna ge vittnesmål om mina egna och andras upplevelser och förankra dem i historien. Den fulla konsekvensen av denna patriarkala mentala ockupation av såväl ord som sammanhang gick upp för mig.
Jag vill berätta om samtalen jag har haft med vänner.
En arabisk väninnas panik när hon för första gången besöker en svensk gynekologmottagning, utan att tala särskilt bra svenska, och ombeds sätta ord på sina mest intima kroppsdelar. Ord som saknades i hennes eget vardagsspråk, där den icke-vulgära benämningen är ”där nere”. Hennes skam inför en otålig gynekolog för att hon upprepade gånger misslyckats med att säga klitoris och vulva istället för ”där nere”.
Att jag själv, under alla år, har haft svårare för att ta ansvar för min egen sexuella njutning än för mina partners.
Att växa upp som jag har gjort, med att nakenhet, för att inte säga sexualitet, varit tabu är möjligen något som hör en äldre generation svenskar till. Men jag inser plötsligt vad jag måste ha gått miste om under alla dessa år.
Den senaste tiden har jag flera gånger plockat fram papper och penna för att försöka ta till mig nya perspektiv och vokabulär. Men jag har sakta börjat inse att detta omöjligen kan vara mitt individuella problem.
I flera dagar försökte jag immunisera mig själv genom att ta upp ämnet med mina ibland generade vänner. Vi brukar nämligen vanligtvis prata om
andra saker än njutning, oralsex och könsöverskridande sexuella erfarenheter. Vi diskuterar hellre ämnen som kan tas upp på bussen utan att skapa tryckt stämning.
I min desperation sökte jag mig till och med till internets svartaste hål, Flashback, för hjälp.
Hur gör man för att det mest intima, och samtidigt mänskliga, inte skall behöva vara onämnbart? Hur formulerar man verklighetsbeskrivningar kring normöverskridande sexualitet och ställer krav på sexuell rättvisa och jämlikhet på ett sätt så att dessa inte blir enbart individualistiska?
Testa dig själv!
Beskriv din egen lust i ord, ärligt och uppriktigt. Skriv ner dem på ett papper. Läs upp dem för dig själv och föreställ dig att du skulle läsa upp dem för någon annan. Först en partner, en vän, en arbetskamrat, ett konferensrum och en aula. Hur många människor vågar du inkludera i din publik innan det säger stopp och vad säger det om oss som civilisation om vi har lättare för att prata om oväsentligheter än om vår egen njutning?
Vad säger det om oss, att vi tycks behöva universitetskurser i genusvetenskap och sexologi för att närma oss det som är oss närmast?