BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det blev livat, för åh herre gud vad bra det var med allt det där. Trots att allt det där var självklarheter och förbannade skyldigheter redan. Blondinbella satt och lovade självklarheter. Och att följa lagen. Ungefär så.

Vi är uppenbarligen svältfödda på bra arbetsgivare som för det första följer lagen, för det andra inte vill bli hyllade för att de fattar självklarheter som att folk får barn och inte ska straffas för det och så vidare, men kanske allra mest för det tredje: gör något utöver minimikraven. Annars skulle det ju inte hurras så mycket för sådant här.

Och utöver det är våra krav dessutom väldigt subjektiva. De varierar beroende på om de handlar om eller drabbar oss själva eller några andra.

I skrivande stund har jag faktiskt ingenting på mig från H&M, vilket nog ändå får anses rätt ovanligt. Och jag tror att det är ungefär på samma sätt för väldigt många andra också. De flesta svenskar äger produkter från H&M. Och inte bara vi förresten. Det är ju inget litet bolag vi pratar om. Det finns i massor av länder och produkterna finns i massor av hem och hos massor av folk också utanför Sverige.

Produkter som tillverkats av arbetskraft som ofta arbetar under vidriga förhållanden, till slavlöner, i fabriker som är fallfärdiga och där barn också har använts som arbetskraft. Där facklig organisering ofta är förenat med fara, där lönen knappast aldrig räcker till och där passen är längre nu än de var i Sverige vid förra seklets början.

Detta har redan uppmärksammats, med all rätt. Och nu har H&M gått med på att skriva ett slags samarbetsavtal med den fackliga organisationen IndustriAll, som representerar 50 miljoner arbetare i 140 länder, och svenska fackförbundet IF Metall. Avtalet är ett så kallat ramavtal och syftet är att öka inflytandet för de textilarbetare som tillverkar H&M:s kläder och produkter.

Avtalet beskrivs som historiskt. Och visst är det mycket i det som är utmärkt. Att flytta fram positionerna för arbetare är alltid, alltid, bra. I svensk media har avtalet hyllats och många H&M-shoppare har nog kunnat känna sig lite renare samvetsmässigt när de går och handlar i någon av bolagets otaliga butiker. Som att bolaget nu var schysta. Som att allt var bra nu.

Men helt seriöst nu.

Ingen arbetare i Sverige hade någonsin gått med på de arbetsvillkor som textilarbetarna i Bangladesh, Kambodja, Burma, Indonesien eller Turkiet tvingas gå med på – varken före eller efter avtal – för att tillverka kläder till oss.

Nåja, nu har det prisade avtalet tecknats och känns bättre. Och det är lätt att hurra. Men vi måste nog fundera över vad det är som H&M egentligen lovar genom det tecknade avtalet, för det är ändå fruktansvärt grundläggande saker.

Som exempel lovar bolaget att använda sitt inflytande för att se till att de direktleverantörer man använder respekterar mänskliga rättigheter och likaså fackliga rättigheter. Det är alltså mänskliga rättigheter som någon lovar att denne ska försöka upprätthålla och respektera. Mänskliga rättigheter. Alltså de rättigheter som är det absolut minsta människor har rätt till för att i princip inte behöva dö på fläcken i onödan, ungefär.

I avtalet får arbetarna också viss rätt att vägra utföra farliga och osäkra arbetsuppgifter och fackliga representanter får inte diskrimineras eller nekas att utföra sina uppdrag på arbetsplatsen. Det är skitbra. Men tänk en arbetsplats i Sverige, där arbetare skulle tvingas utföra farligt och osäkert arbete utan skyddsutrustning eller utbildning, med sina egna liv och sin egna hälsa som insats. Det hade blivit ramaskri. Det hade beskrivits i media som slaveri, medeltida och fullständigt oacceptabelt. Och då har vi inte ens börjat prata om att bolaget lovar att försöka få till löner ”som går att leva på”, vilket någonstans är det mest grundläggande som finns för de flesta.

Så här. Det här är verkligen ingen diss mot något. Ramavtalet gäller 1,6 miljoner textilarbetare i cirka 1 900 fabriker som tillverkar H&M:s produkter. Det är suveränt många och det är givetvis helt suveränt att det görs framsteg för alla dessa människor.

Men vi borde inte hurra förrän också de får villkor som är bra på riktigt, som vi själva skulle kunna tänka oss att arbeta på.

Och överhuvudtaget ska vi sluta jubla när företag, H&M, Blondinbella eller vem/vad som, lovar att försöka göra saker vi redan har eller borde ha rätt till.
Vi är inga djur. Varken här eller i någon av H&M:s fabriker.