Det märkliga är att detta historiska kronras pågått utan den minsta diskussion.
Om en femtedel av löntagarnas köpkraft skulle försvinna genom skattehöjning eller lönesänkning så skulle landet stå still.
Men detta, det sakta pågående söndermalandet av de svenska lönerna jämfört med andra länder i EU, får bara pågå.
Och pågå.
Det är regeringen, både under Alliansens sista år och den nuvarande, som beslutat att det här ska få fortgå. Rättare sagt, det är riksdagen som gett mandat till Riksbanken att driva den här politiken.
Det hela började efter finanskriserna 2009 då banker räddades och riksbankerna kastade in nya pengar i systemet, både i Sverige och i övriga EU via ECB. Den krisen skapade ett antal valutor som blev ”starka”, det vill säga pensionsfonder och andra valutaplacerare köpte de valutorna för att det var relativt tryggt. Svenska kronan var en av dem och plötsligt befann vi oss i ett läge där världen blev billigare, räntorna var nästan borta, svenska staten kunde låna gratis, ja, rent av få betalt för det och samtidigt var inflationen väck.
Men staten ville inte investera, det vill säga låna. Inflationen tyckte riksbanken var alldeles för låg. De låga räntorna blev en sur deg för bankerna i deras försök att återkomma efter krisåren (de löste det genom att höja avgifterna i stället).
Och så började de stora aktörerna gny.
Alltså exportindustrin.
Wallenbergs företag och de andra jättarna.
Det gick fortfarande bra att sälja svenska varor, men det kunde väl ändå gå bättre?
Riksbanken började genomföra en historiskt unik penningpolitik. Man sänkte räntan och sänkte den igen och var snart under golvet och minusräntan blev ett faktum.
Allt för att – som man sa – ”få i gång inflationen”.
Men den brydde sig inte. Inflation beror inte på räntan, det är stora förändringar och rörelser i samhället som bromsar eller ökar den.
Människors förväntningar och drömmar. Människors investeringsvilja. Människors oro.
Det går inte att ”ratta” ett samhälle med en promilles säkerhet genom att justera Riksbankens ränta.
Det här vet självklart Stefan Ingves och alla andra ekonomer som ger dessa kalkyler med stigande kurvor åren framöver. (I själva verket har Ingves haft fel i varje kurva han tagit fram de senaste fem åren.)
Så vad ligger bakom den där politiken egentligen?
Kronan.
Det som Riksbanken gjort är att försvaga kronan. Envist fortsatt att ge den en lite svagare position mot euron – Sveriges viktigaste marknader finns ju där.
Och när euron blir dyrare blir även andra stora valutor det. Ja även Danmarks som i dag förvandlats till ett köpglatt land som återigen åker över Öresundsbron för att handla billigt svenskt.
För att inte tala om norrmännen.
Det här är ju inget vi märker i vardagen, ingen svensk kan jämföra sina inköp med andra länders medan man rör sig runt i den vanliga lunken. Vi anpassar oss och sedan åker vi plötsligt tåg till Italien och då, men först då, märker vi att 100 kronor inte längre är 100 kronor när vi växlar dem. De är ungefär 80 kronor.
Du märker det inte när du måste byta bildäck eller byta en tvättmaskin, vi jämför inte priserna så, vi kollar det som bjuds inom landet.
(Själv har jag sett hur hela världen fått billigare solceller – utom Sverige. Kronfallet styr!)
Du märker det när du ska betala öl i Oslo och ropar: Herregud, vad dyrt det är!
Men det är inte dyrt i grannländerna.
Det är du som fått sänkt lön.
Men vem vinner på denna politik? Svaret är exportindustrin. Regeringen har 26 prioriterade marknader som man åker runt och besöker med näringslivets toppar. Det kallas Team Sweden- resor. Det pågår en ständig jakt på affärer och det hela får hjälp av allt sämre valutakurser, vilket alltså är bättre för den som vill sälja utomlands.
Och det går bra.
Men det blir inte mer jobb i Sverige.
Det blir inte mer investeringar.
Det blir högre vinster och det är klart att ingen klagar på det.
Så, hur långt ska detta fortsätta?
Det finns bara en kraft som kommer stoppa den svenska utförsåkningen. Varken Riksbanken eller regering vill agera. Utan det kommer komma från euroländerna.
Nu startar förhandlingarna om en EU-budget och där har Sverige tagit den unika positionen att vägra acceptera några som helst ökningar av budgeten även om de innebär investeringar i det även svenska politiker vill se: försvar, gränsbevakning, migration. ”Vi är snålast i EU”, säger Magdalena Andersson (S) inför inhemska öron.
Men det kan bli ett obehagligt svar på det.
Sverige är en liten nation som lätt slinker undan när de stora träter.
Men näringslivet i andra länder kommer inte i längden att acceptera ett exportland som fortsätter kapa åt sig marknadsandelar med kronraset som metod.
Det som kan rädda din löns värde är alltså en motreaktion i Europa.
Och då räcker det inte att vara snål för staten Sverige.
Då återkommer de gamla sanningarna.
Det finns inga gratis luncher och det kostar att vara snål.
