Jag jobbar inom vården som läkare, men för några dagar sedan var jag på akutmottagningen, som anhörig. Då framträder vården på ett helt annat sätt.
Efter mycket om och men bestämmer sig min anhöriga att åka till akuten. Alla som är sjuka hatar akuten. Jag vet att vi i en produktivitets-diskurs oroar oss för dem som ”söker i onödan”. Men från ett medicinskt perspektiv borde vi oroa oss för alla dem som drar sig från att söka, de som ”kan dö i onödan”. Alla som har en sjuk anhörig är livrädda för det senare.
Väl framme kommer vi in fort på grund av att min anhöriga har andningssvårigheter. Prover tas. Därefter börjar väntan, vi sitter bakom ett skynke i ett rum med 30 andra. Rummet är storleksmässigt som ett större vardagsrum. Alla patienter vet allas sjukdomar. Visst fan är det effektivt att ha 30 patienter som typ sitter på varandra, men är det patientsäkert? I dessa tider där integritet diskuteras inom datavärlden, borde inte diskussionen rymma våra sjukdomar, våra innersta rädslor? Och då ska vi inte ens prata om hygienen. Efter cirka två timmar ber vi själva om dropp till patienten eftersom hen inte kunnat dricka en droppe på hela dagen.
Efter tre timmars väntan kommer sjuksköterska nummer två. Vi leds vidare till medicinakuten, eftersom vi uppenbarligen befunnit oss i ett triageringsrum (där patienternas behov av akuta åtgärder bedöms, reds anm). Där sitter vi bakom ett annat skynke och väntar på läkaren. Vi får veta att medpatienten har prostatacancer, eftersom att ett skynke varken kan hålla hemligheter eller infektionssjukdomar borta.
Efter en timme kommer läkaren med provsvaren, som togs fyra timmar tidigare. Då får vi reda på att patienten, min anhöriga, en människa, har högt CRP, det vill säga en infektion. Läkaren ska höra runt lite med andra specialiteter. Efter ytterligare en timme undrar vi om inte patienten, min anhöriga, som är svag i en tuff grundsjukdom inte ska få antibiotika före utredning, eftersom ingen tid finns att förlora. Det är en bra idé, tycker läkarna. Andra behandlingen initierad av patienten som råkar ha en sjukvårdskunnig anhörig. Bredspektrumantibiotika sätts in, dock inte direkt, aldrig direkt, efter varje ordination får man vänta cirka en timme innan behandlingen ges.
När det har gått fem timmar och klockan är cirka ett på natten och patienten ska till röntgen. Röntgenplåtarna tas, men sedan är det någon form av datoruppdatering. Klockan fyra eller fem på morgonen, nu har jag verkligen tappat tiden, kommer läkaren med besked. Nu ska det läggas in på avdelning. Nu börjar ytterligare några timmars väntan, vi ger upp och stannar på akuten och får behandlingen här.
Min anhörig vill inte läggas in. Surprise, surprise: patienter vill inte ligga på sjukhus, något som friska sjukvårdare inte förstår. ”Patienten tror att detta är ett hotell”, hör jag tyvärr ibland kollegor raljera. Som om någon kan missta en sexbäddssal där man hör grannens kräkningar och allt annat den har för sig, äcklig mat och riktig ful arkitektur, för ett hotell.
Sexton timmar senare är min anhöriga hemma. Är det någon som tycker att den här berättelsen, som knappast är unik, visar på att vi måste skära ner mer? Att vi behöver färre personal?
Göran Stiernstedt, nationell samordnare för effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården (japp, vi har en sådan), tycker det, han säger till Ekot: ”I den nuvarande ekonomiska situationen har vi inget annat val än att dra ner. Utmaningen är att göra det med ett långsiktigt tänkande och att fortsätta att effektivisera verksamheten”. Effektivitet är alltså detsamma som nedskärning. Utredaren Göran Stiernstedt är väl också en av få som tycker att nedskärningarna på 90-talet där var tredje sjukhus lades ned och cirka 150 000 anställda inom landstingen sparkades, var bra.
Mycket bra kan komma från dessa rapporter, men mer personal nämns aldrig. Det är verkligen elefanten i rummet. Ungefär lika många är anställda inom landstingen i dag som i början av 1990-talet – trots en växande och åldrande befolkning. Vårdplatserna har minskat och Sverige har bland de lägsta siffrorna i OECD.
Fördubbla antalet sjukvårdare. Vad är det värsta som kan hända? Att sjukvårdsarbetarna har tid att sitta ned och småprata med patienterna? Att de kommer hem till familjen med energi och orkar göra något efter jobbet?
Varför ska inte sjukvårdspersonalen också få kolla sin Facebook och smita hem tidigare ibland, gå till frissan, shoppa på lunchen? Precis så som alla makthavare som tycker till om våra arbeten har det, fast de aldrig skulle erkänna det.
Tillsätt utredningar och sätt effektivitetsmål för forskare, ekonomer, riksdagspolitiker och ledarskribenter istället, för man undrar verkligen ibland vad de håller på med dag ut och dag in, när de är på Twitter halva dagen. En nationell samordnare för effektivisering av onödiga utredningar skulle vara bra.
Alla patienter, anhöriga och sjukvårdsarbetare vet vad vården behöver (även om en del läkare är rädda för lönesänkningar och statussänkningar, men vem bryr sig), och det är mer personal.
