När jag växte upp i Tensta på 70- och 80-talet var jag inte ensam om dåliga hemförhållanden. Alla mina kompisar hade liknande berättelser. Jag reflekterade aldrig över att min familj skulle vara ovanlig, för det var den inte. Med en morsa som slet på lågbetalda arbeten för att få mat på bordet och en spelmissbrukande farsa som spelade bort vartenda öre på trav och poker. De slog mig ju inte och de var ju kärleksfulla, men det fanns inga resurser för att bygga upp en trygg framtid när de kämpade för att klara vardagen. Jag var alltid ensam hemma. Mamma jobbade till och med på somrarna. Jag fick ingen läxhjälp – varken hemma eller i skolan – och inte en käft brydde sig om min skolgång. Allra minst jag själv. Framtiden fanns inte ens. Jag började skolka redan i första klass och det mönstret följde med hela vägen fram tills jag hoppade av gymnasiet. 

Man talar ofta om individers inneboende kraft och att alla kan om man bara jobbar riktigt hårt, men man glömmer ofta bort att det finns olika sorters resurser som ger oss olika sorters förutsättningar i livet. Det kan handla om att få trygghet och stöd hemifrån. Att få växa upp med tillgång till stadiga relationer och sociala färdigheter. Att få lära sig tala rätt sorts språk, ha tillgång till kultur och kunskap inte bara genom ett abstrakt bibliotek eller dator utan direkt i hemmet. Att ha ekonomiskt kapital som möjliggör för barn att hänga med på aktiviteter eller kanske senare kunna ta körkort. Sådant formar. Sådant spelar roll. Sådant sätter den där ovärderliga grunden som senare i livet sätter tonen för vad vi klarar av. Alla får inte ta del av detta som många ser som självklart. 

Själv har jag aldrig funderat på vad jag ska bli och jag har aldrig haft några ambitioner. Det är inte så att jag har trott att jag inte kan eller att jag är värdelös, även om min självkänsla så klart är påverkad av min uppväxt. Men tanken på att kunna bli något har aldrig slagit mig. Det är svårt att förklara för den som inte förstår, men att barn går i sina föräldrars fotspår beror inte på att vi antingen är lata eller lyckade. Jag säger inte att det är synd om mig eller barn som växt upp under samma eller sämre förhållanden, men vi upprepar bara det vi har lärt oss, det vi kan och känner till. Medan medel- och överklassbarn tidigt i livet får en stor del av det sociala, kulturella och ekonomiska kapitalet så får arbetarklassbarnen bara lära sig att överleva. Nu generaliserar jag så klart, men medel- och överklassbarn utvecklar oftare ett stort socialt självförtroende som senare i livet hjälper dem att klara av utmaningar lättare. Detta lär dem att tro på sig själva, ta för sig, skapa möjligheter och utveckla sig själva.

Alla har alltså inte samma förutsättningar. Alla kan inte ha det för vårt samhälle är uppbyggt på att vissa ska ha det bra på andras bekostnad. När man påstår att alla kan lyckas bara de jobbar tillräckligt hårt så hånar man alla de som sliter som djur för att överleva månaden ut. Det antyder att om man inte lyckas eller tjänar mycket pengar så har man bara sig själv att skylla. Om jag ska gå tillbaka till min mamma, så sliter ju hon och hennes kolleger bra mycket mer som undersköterskor än vad exempelvis min man gör. Men han tjänar ändå fyra gånger mer sittandes framför datorn. Så hur mycket hårdare och hur mycket mer ska mamma behöva jobba för att det ska ”löna sig”?