Svenska försvarsministrar har ljugit om spionaffärer, om påstådda ubåtskränkningar, om avtal med andra militärmakter och därmed samarbeten med främmande makt.

Men allra mest har svenska försvarsministrar ljugit om Afghanistan och orsaken är förstås att det blev skarpt läge och Sverige gick in som krigande makt för första gången på flera hundra år.

Rättare sagt, svenska politiker beslutade att det var skarpt läge och militären gjorde villigt om sig till en aktiv krigande deltagare i en ockupation av ett land som USA bestämt sig för att invadera.

Lögnerna har inte alltid varit de där som en minister säger för att man inte kan säga hela sanningen då det kan riskera soldaters säkerhet, nej, den mesta tiden har lögnerna handlat om att inte berätta sanningen om varför man är i krig och hur det går.

Varför åkte svenska Jas-plan ner till Libyen i det kriget för att visa upp sig i spaningsuppdrag?

Var det Saab eller Libyens medborgare som behövde den insatsen?

Varför är svenska soldater i Mali idag? I praktiken som en del av den franska insatsen i en gammal koloni.

Afghanistan har i decennier varit en källa till politiska lögner och diskussioner om landet har inte blivit bättre med åren. Sommaren 1979 gick USA in i landet genom ett stort stöd till de islamistiska grupperna, det som blev terrororganisationer som al-Qaida senare. Det hela var ett proxykrig där USA stödde motståndet mot den nya kommunistiska regeringen och som strax därpå fick Sovjet att gå in i landet med motivet att bekämpa amerikansk närvaro.

Vi skrev om det här i ETC 1979 men intressant nog tog det nästan 30 år innan säkerhetsrådgivaren åt president Jimmy Carter, Zbigniew Brzezinski, i en intervju erkände att så var fallet. USA beväpnade de som sedan blev terrorfienden, målet var att få Sovjet att invadera och fastna i ett eget Vietnamkrig. Vilket ju också skedde. När Sovjet lämnade landet tio år senare var segraren ungefär som den som har makten idag, nu när USA flytt från Kabul.

Allt går igen.

Även försvarsministrars lögner.

PM Nilsson på Dagens Industri skrev i veckan en intressant ledare som ställde den enkla frågan. Vad i all världen gjorde vi där?

Varför krigade Sverige i Afghanistan?

För oss som länge drivit kritik mot svensk militarism och försöken att knyta ihop samarbeten med Nato-ländernas krigsapparat, innehöll ledaren kanske inga direkta nyheter.

Ingen försvarsminister har nånsin berättat sanningen om orsaken till insatsen och ingen har heller berättat om hur det gått under tiden eller vad det hela egentligen skulle leda till.

PM Nilsson redovisar den statliga utredningen från 2017 som fullständigt sågar insatsen, både militärt, socialt och politiskt. Man gjorde ingen nytta, hur mycket man än sa att det handlade om en stor insats för demokrati och frihet. Lika lite som Sovjet kunde införa sina propagandaord i verklighetens vardag, kunde USA och än mindre Sverige göra det.

Försök att strida genom att ”befria” ett område och sedan försöka etablera ordning och få lokalt stöd av befolkningen misslyckades hela tiden. Motståndet mot ockupationsarmén minskade aldrig. (Wilhelm Agrell beskriver i sin bok ”Ett krig här och nu” svenska försök som bara ledde till strider utan vettiga resultat.)

Det var för övrigt Barack Obama som storsatsade på den här strategin, med många nya soldater och det var under Obama som svenska soldater också fick en amerikansk befälhavare genom att USA tog över ledningen av Isaf där svenska soldater ingick.

Så vad var lögnerna?

Militären och regeringen berättade aldrig om vad man skulle göra i Afghanistan när riskdagen fick gå till beslut, det var inte tal om krig, det var tal om fattigdomsbekämpning och försoning. Man berättade aldrig sanningen om kriget när det väl blev omöjligt att dölja (fem svenska soldater dödades i tjänst) utan gömde det hela med tal om ”minröjning” och man förklarade aldrig för allmänhet eller riksdag vad kostnaden på 20 miljarder egentligen handlade om, trots att fler än 8 000 svenska soldater var på plats genom åren.

Hela insatsen i Afghanistan var ett politiskt spel där svenska militärer och militärpolitiker satsade på att Sverige skulle kunna närma sig Nato och absolut ville att landet skulle visa lojalitet med USA.

Man kan förstå att man ljuger om det eftersom det saknar stöd hos opinionen.

Det är en sak att skicka soldater till FN tjänst, en annan att kriga under amerikansk ledning.

Peter Hultqvist (S), har han ljugit?

Ja, han har definitivt inte berättat sanningen.

Men det borde han förstås göra.

Varför inte tillsätta en sanningskommission om den svenska krigsinsatsen?

Något – om än obehagliga saker – kan vi nog lära oss av de där åren då svenska soldater skickades ut i krig i Afghanistan utan att egentligen få veta varför.