BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det kan tyckas förvånande att människor som pimplar champagne på ett exklusivt ställe i Schweiz drar den slutsatsen. Men samtidigt lever vi i tider av nationalism där stater går mot protektionism i sviterna av finanskrisen 2008. Den globala tillväxten går knackigt. Det går helt enkelt inte så bra med ekonomin. Något måste göras. Globalisering, men med en viss omfördelning verkar vara receptet för vad man kallar ”en ny världsordning”.

Generaldirektören för International Labor Organisation (ILO) menade att vi lever i samhällen där frukterna av en globalisering blir ojämnt fördelade. Han påpekade att ekonomin underpresterar och är en besvikelse. Ja, nog underpresterar den alltid. Marknaden kan inte på egen hand växa och fördela resurser på ett jämlikt sätt eftersom den bygger på helt andra principer.

Den fria marknaden har alltid varit en fiktion. En helt fri marknad skulle aldrig klara sig själv, eftersom kortsiktigheten i systemet gör den hotande för sig själv. Det har krävs regleringar och politik för att fila av de skarpa kanterna och samtidigt hjälpa kapitalismen att fortsätta existera. Men samtidigt kommer nya kriser och ojämlikhet. 

Det världens ledare talade om förra veckan var hur man ska kunna ha en tillväxt som ger fler jobb, högre löner och att allt ska bli bra. Det är ett ständigt ekonomiskt dilemma: Hur förena en mekanism som i sig innebär ojämlikhet med ett tillräckligt mått av jämlikhet så att det hela inte havererar totalt?

Länge dominerade ekonomen John Maynard Keynes idéer den ekonomiska politiken i någon slags tappning. Keynes skrev om hur ekonomiska kriser ska botas med en kontracyklisk politik. Detta innebär att när konjunkturen går neråt, då är det läge att öka de offentliga finanserna. En ekonomisk nedgång innebär att efterfrågan sjunker och folk spenderar mindre pengar vilket gör att ekonomin inte växer. Keynes menade att stater måste gå in och stabilisera konjunkturen genom att styra den effektiva efterfrågan. Offentliga investeringar skulle ge en skjuts framåt och bryta cirkeln av nedgång, lägre konsumtion, lägre produktion. 

Hans idéer kom att hamna i skugga efter den ekonomiska krisen 1970. Den gav upphov till ett ekonomiskt tillstånd som hans idéer inte kunde förklara. Milton Friedman kunde däremot förklara det hela, och hans recept var det motsatta. När ekonomin går dåligt, då är det läge att strama åt och skära ner. 

De ekonomiska förklaringsmodellerna, liksom tillvägagångssätten för hur man ska se till att ekonomin fungerar och är hållbar på samma gång, utgör en paradox. Kanske är det ekonomiska dilemmat också en paradox. I ett kapitalistiskt system ska produktionen hållas så billig som möjligt. Att hålla produktionen billig innebär att löner måste hållas nere. Vi ser ofta hur förespråkare för företagarsidan gnäller om att ”det är så dyrt att anställa”. Samtidigt är det samma löner som på en övergripande nivå ska hålla uppe konsumtionen och därmed ge vinst åt företagen. Detta är en motsättning som ständigt leder till problem.  

Vi lever i en värld där kunskapen, resurserna och produktionsmedlen finns för att alla människor ska kunna leva ett hyggligt liv. 

Vår värld är inte överbefolkad, den lider av effektivitetsbrister i systemet. Som Marx en gång påpekade gäller det inte bara att förstå världen utan också förändra den.

Vi har ändå gett det här med kapitalism ganska många chanser. Försökt på olika sätt, men det funkar ändå inte. Vi kan ägna oss åt att försöka förstå ett system i all evinnerlighet, men vi skulle också kunna prova något annat.