Den här texten tillägnas det fruktansvärda resursslöseri som pågår dag ut och dag in på Sveriges arbetsmarknad och flosklerna som äter upp våra arbetsliv och gör våra arbeten ineffektiva och stundtals meningslösa.

Värdegrunderna. Exempel: Attendo har tre värderingsord som ska genomsyra verksamheten: kompetens, engagemang och omtanke. Samtidigt ekar larmen om bristande arbetsmiljö, dåliga arbetsvillkor och utbredd tystnadskultur tätt från fackliga företrädare och skyddsombud i bolaget. Under pandemin gjorde sig Attendo kända som bolaget som hotade vårdbiträdet Stine Christophersen med repressalier efter att hon berättat om att kohortvården på hennes arbetsplats inte fungerade som den skulle och att människor kunde dö till följd av det. Hennes arbetsgivare anklagade henne för att vara illojal och hotade henne med uppsägning eller avsked om hon fortsatte larma. Hur var det egentligen med kompetensen, engagemanget och omtanken? 

Medarbetarskapet. Allt färre på Sveriges arbetsplatser benämns som vad de arbetar med. Istället går alla möjliga människor runt och är medarbetare på sina arbetsplatser. Alla från den lokala Ica-butiken till det multinationella industriföretaget till myndigheter har medarbetare. Det råder inflation av medarbetarpolicys, medarbetarvärderingar och medarbetarskap. Idag är vi medarbetarklass och ve den som sätter sig emot. Begreppet/fenomenet medarbetarskap började sprida sig i det svenska arbetslivet på nittiotalet när organisationer skulle bli plattare och chefsglesare samtidigt som effektiviteten skulle trappas upp. Med:et i medarbetare avser det (oftast endast i teorin existerande) lilla, lilla utrymme som sägs lämnas till anställda att förfoga över när arbetsgivare och chefer avstår från motsvarande lilla lilla del av sin formella makt. Anställda får då (i teorin) ökat inflytande över sin utveckling och sina arbetsuppgifter och arbetsklimat, liksom över verksamhetens styrning och ekonomi.

Jag drar mig till minnes en hotellägare som en gång begärde förhandling med facket för att få flera olika yrkestitlar i verksamheten ombestämda till ”hotellmedarbetare”. Anledningen: En hotellmedarbetare kunde arbeta i såväl servis som i städ, tvätt och reception. Flexibelt och bra för arbetsgivaren. Sämre för de anställda. Och allvarligt talat – har verkligen alla ”medarbetare” där ute så mycket makt över sina arbetsuppgifter och så vidare? Maktstrukturen på en normal arbetsplats kännetecknas snarare av en massa medarbetare som åtnjuter ett falskt inflytande utan riktig mening och utan några som helst mandat. De flesta har knappast i realiteten mer inflytande än det personalen, förlåt medarbetarna, på förlossningen på Södersjukhuset i Stockholm, åtnjöt när de fick sitta och föreslå besparingar i sin egna verksamhet. Att ta bort paprikan från ostmackorna till nyförlösta kvinnor och påslakanen till bebistäckena, som exempel. ”Ett förankringsarbete” och ”en dialog där medarbetarna involveras i arbetet med att ta fram åtgärder” kallade arbetsgivaren det. Det här var samtidigt som huvudmannen Region Stockholm stoltserade med ett överskott på 5,8 miljarder för pandemiåret 2020.

I Sverige har lagen om medbestämmande i arbetslivet gällt i fyrtiofem år. Det är en lag som har till syfte att demokratisera arbetsmarknaden och åstadkomma medbestämmande på arbetsplatserna. Varför ha medarbetarskap, när vi kan ha medbestämmande? Riktigt, påverkande och maktomfördelande medbestämmande.

Fina ord kan vem som helst skriva ner och proklamera ut som avgörande värderingar, men att leva efter dem är svårare, liksom att skapa en hel arbetsplatskultur av dem. Vilka, normalt sett, till synes slumpmässigt framkastade tre till fem värdeord, har på riktigt skapat bättre arbetsvillkor och bättre arbetsmiljö? Dödsolyckor inträffar i verksamheter med vackra värderingar. Mobbing och trakasserier, repressalier mot visselblåsare och kränkningar av fackliga företrädare och skyddsombud förekommer såväl på arbetsplatser med som utan nedskrivna värdegrunder. Hur mår den svenska medarbetarklassen egentligen?

Ändlösa möten och otaliga projekt-, konsult- och brainstormingtimmar läggs på medarbetarskaps- och värdegrundsresor i det svenska arbetslivet. Resultatet? Vem vet. Av allt att döma är resorna viktigare än resultaten, som ändå allt som oftast inte går att mäta och som ingen till slut orkar ifrågasätta längre, av rädsla för att inte vara trogen någon av de väl valda värderingarna som alla ska leva, andas och genomsyras av.