De var för passiva när Jimmie Åkesson stämplade granskningen av partiets trollfabrik, och reaktionerna från andra medier, som ”en gigantisk påverkansoperation från det vänsterliberala etablissemanget”, för att sedan påstå att valet till EU-parlamentet stod mellan SD och TV4. 

De var definitivt för passiva alla gånger som SD-politiker hetsat mot Dagens ETC, genom att kalla oss vänsterextrema och på andra sätt försöka underminera vår journalistik. Det handlar inte heller om några lalliga kommunpolitiker, utan crème-de-la-crème, toppnamn som Tobias Andersson och Richard Jomshof.

Men kanske nu?

När Alexander Christiansson stolpar upp i riksdagens talarstol för att uppmana kulturminister Parisa Liljestrand (M) att strypa kulturstödet till tidningen Brand. Ungefär på samma sätt som partiets företrädare på sociala medier uttryckt en vilja att använda mediestödet för att skicka Dagens ETC i graven. 

– Det är inte att hålla armlängds avstånd till kulturen. Det är att gå in och politiskt styra och villkora och namnge vilken tidning som inte ska ha bidrag. Det är verkligen extremt på en ny nivå, kommentar Brands chefredaktör Mathias Wåg här i Dagens ETC, där han också brukar medverka på kultursidorna.

Christiansson anser att Brand har en ”antidemokratisk, anarkistisk och revolutionär agenda”. Det är en pinsam analys. Dels att han smutsar ner riksdagen genom att leva ut partiets vendetta mot alla medier som inte är den lagom oberoende kanalen Riks eller comebackmannen Kent Ekeroths hatspridande Samnytt. Dels att han aldrig läst tidningen, jag sätter en månadslön på att han inte gjort det. Själv brukar jag läsa Brand. Den är inte farlig, jag lovar. Den är däremot en politisk motståndare till SD-projektet. 

Yttrandefrihet, vilken grej.

Den brukar svenska publicister gilla att försvara.

Nu har de ett perfekt läge.

Att fördöma attacken mot Brand.

Att inse att den riktar sig mot en specifik tidning men samtidigt mot oss alla.