Han älskar fest, men också träning. Två 50-årsfester, två gym (gemensam nämnare: vi betalar!). Han har en hund, Winston, och en katt, Cayenne, som jag antar att han älskar, och en fru och två barn.

Men det som får hjärtat att klappa hårdast är otvivelaktigt detta: tal till nationen.

Inget är så statsmannamässigt, inget säger “den vuxne i rummet” så mycket som att hålla ett tal till hela svenska folket. Visst finns det tillfällen som kräver ett tal till nationen, och inträdet i Nato kan förstås betraktas som ett sådant.

Men förra gången Kristersson talade med befolkningen var orsaken det ökade gängvåldet – en allvarlig fråga, javisst, men knappast en “tal till nationen”-fråga.

Det blev heller inte ett tal värdigt epitetet “tal till nationen” – det kändes snarare som om hela svenska befolkningen tvingats delta på moderaternas upptaktsmöte inför nästa val.

Talet användes inte för att samla landet, utan för att samla stöd för sin regering och sin politik. Ett direktsänt högerpopulistiskt väckelsemöte.

Nu är det alltså dags för Ulf Kristersson att kliva upp i talarstolen igen, för andra gången på ett halvår.

Redan nu tangerar han Stefan Löfvén i antal nationstal (han höll två stycken, båda om Covid-19-pandemin). Jag blir utbränd av tanken på hur många Kristerssontal det kan tänkas bli innan han förhoppningsvis byts ut hösten 2026.

Men tillbaka till nuet. Vi får finna oss i situationen, göra det bästa av den – alltså skratta.

Hur många floskler hinner Ulf Kristersson få in i sitt tal om Natomedlemskapet? Bänka dig framför statsministerns tal och kryssa för rutorna i Dagens ETC:s bingobricka!

Sist men inte minst: Tack och godnato, alliansfriheten.