Pakistan använde i förra veckan för första gången konstgjort regn, rapporterar AFP. Metoden går ut på att salt sprutas över molnen för att få dem att släppa ut vatten. Det görs för att göra luften i Lahore, en världens mest förorenade städer, lite bättre.
Det här är en typ av åtgärder som vi lär få se mer av framöver. Metoden kan även användas för att skapa regn i områden av torka. Men det finns flera problem. När regnet skapas på ett ställe innebär det att det uteblir på ett annat. Vi kan bara spekulera i vilka potentiella konflikter det kan komma att leda till mellan länder framöver. Ett annat problem är bruket av salt.
Tidskriften Science Alert publicerade i november en text med rubriken ”Vi stör en annan stor jordcykel, och ingen pratar om det” i vilken forskare varnar för en allvarlig effekt på planetens naturliga saltcykel – vilket är ett hot mot vårt dricksvatten. Forskarna förklarar att medan geologiska och hydrologiska processer naturligt tar upp salt till jordens yta under långa tidsperioder, påskyndar vi detta naturliga flöde genom gruvdrift, markutveckling och användningen av vägsalter för att smälta is.
Salt för att skapa regn nämns inte i denna forskning – men kan komma att läggas till listan av problem, om metoden blir mer använd framöver.
Forskarnas oro är stor. De talar om ett ”existentiellt hot”. Om trenden fortsätter menar de att det kan bli en svår utmaning att hitta tillräckligt med vatten för att världens befolkning ska kunna dricka – och till detta kommer skador på djur och deras livsmiljöer. De efterlyser en kritisk diskussion om hur lättvindigt salt används, till exempel för att bekämpa halka.
De senaste åren har Sverige använt mellan 200 000 och 230 000 ton salt per år på de statliga vägarna. Detta är en avsevärd minskning sedan topparna i mitten på 1990-talet, då vi hade en årsförbrukning på cirka 450 000 ton. Den fortsatta användningen av salt motiveras på följande sätt av Trafikverket: ”I vårt uppdrag att bekämpa halkan på de högtrafikerade vägarna finns idag inga alternativ som har mindre påverkan på miljön.”
Ett land som sticker ut i saltanvändningen på vägarna är USA, och forskarna riktar stark kritik mot att landet årligen använder cirka 20 miljoner ton salt på sina vägar.
Det är inte bara på vägar saltet används, utan i vissa städer även på gång- och cykelbanor. ETC har tidigare uppmärksammat hur metoden sopsaltning av cykelbanor ger direkta förgiftningsskador på växter och träd i närheten. Det betyder i sin tur att trädens förmåga att ta upp skadliga partiklar och koldioxid minskar och att föroreningarna i stadsluften ökar. Till detta kommer att salthalten ökar i våra dricksvattentäkter.
Stockholm har använt metoden sopsaltning sedan 2013 – och det var Miljöpartiet som drev igenom att den skulle tas i bruk istället för att som tidigare ploga och sanda – för att öka möjligheterna till att cykla under vintern. Ingen miljökonsekvensbeskrivning har gjorts av sopsaltningen, vilket är anmärkningsvärt.
Forskare i FN:s klimatpanel varnar allt mer högljutt om att åtgärderna för att minska mänskliga utsläpp av växthusgaser är otillräckliga. Effekterna av klimatkrisen är redan nu, med 1,4 graders upphettning, katastrofala. Så låt oss inte förlita oss på att bekämpa effekterna av den – till exempel genom att skapa regn genom salt. Och låt oss kritiskt ifrågasätta hur all vår mänskliga aktivitet påverkar de planetära gränserna. Måste vi ha isfria cykelbanor vintertid i storstäder? Måste vi salta vägarna? Visst borde vi kunna nöja oss med att ploga, sanda och sänka farten. För vad är vår bekvämlighet som resenärer värd – om vi inte har rent vatten att dricka?
