Det här är inte första gången vårdjätten hamnat i blåsväder. Skandalerna kring Attendo sträcker sig som ett pärlband bakåt i tiden.
På Attendos hemsida presenterar man sig stolt som Nordens ledande omsorgsföretag med över 27 000 anställda. Man menar sig bidra med nytänkande, kvalitetsutveckling och valfrihet. Och man berättar blygsamt hur företagets resa “startade för över 35 år sedan när vi fick Sveriges första entreprenadavtal inom hemtjänsten i Danderyd“. Och en resa är det onekligen.
I början av 90-talet (under namnet Svensk Hemservice) vittnade boende om hur de inte längre fick bli duschade var 14:e dag. Istället fick man vänta upp till två månader mellan tillfällena eftersom bemanningen var för gles. Och så har det fortsatt med liggsår i blöta sängar, utebliven medicinering, utebliven mat och vätska, brukare som glöms bort, sår som skötts så illa att man tvingats till akut amputation och boende som avlidit i sviterna efter att ha legat fasttorkade i avföring. Anhöriga har vittnat om hur de påträffat sina föräldrar avsvimmade utan att någon reagerat.
För att nämna några exempel.
Senaste under pandemin påstod Attendo att man följde rekommendationerna kring kohortvård och höll isär sjuka och friska på sina äldreboenden. Vilket inte visade stämma. Vårdbiträdet som slog larm om missförhållandena fick en erinran med hot om uppsägning.
Som en röd tråd genom företagets historia löper den bristande bemanningen. Konsekvensen? En alltför lång räcka av fruktansvärda missar – sönderstressade undersköterskor och vårdbiträden, kommuner som säger upp avtalen efter utbredd vanvård, bedrövade chefer som aldrig haft en aning om hur missförhållanden kunnat pågå.
Men framför allt har vi oss, allmänheten och kommuninvånaren som drabbas direkt och indirekt av försämrad samhällsservice. Man ska inte behöva gå utan mat och vätska i tre dygn, få såren fulla av mask och oroa sig över att ingen kommer när man larmar.
En vanlig försvarslinje som brukar anföras är att även kommunalt driven äldreomsorg har brister. Ett retoriskt kålsuparrace mot avgrunden där driftsformen spelas ner. Det leder ingenstans.
I en forskningsrapport som Studieförbundet näringsliv och samhälle lade fram redan för ett decennium sedan, konstateras att äldreomsorgens konkurrensutsättning varken gett högre kvalitet eller större effektivitet. Konkurrensen har snarare lett till försämringar inom hela fältet, När alla aktörer blir inriktade på att pressa priserna, det vill säga bemanningstätheten, blir det inte magiskt bättre.
Äldreboenden som drivs i vinstsyfte har också sämre utbildad personal, lägre personaltäthet och en högre andel timanställda än kommunala boenden. Samtidigt innebär de privata aktörernas entré att verksamheterna blir allt svårare att styra och reglera, vilket leder till ökad en detaljstyrning. En otacksam katt- och råttalek där lagstiftaren och kommunen alltid ligger steget efter.
Mönstret återkommer inom alla välfärdsindustrier (som skolan) och innebär i förlängningen att staten förlorar sin styrförmåga.
Det är talande att den alltmer “konservativa” höger som drömmer om ett starkt samhälle främst talar om statens väpnade grenar; polis och militär. En sönderkonkurrerad skola eller äldreomsorg väcker inte samma engagemang. Trots att det råder tämligen bred enighet även bland högerväljare om åtgärder mot välfärdsföretagen.
I ett av sina senaste utspel vill exempelvis Moderaterna absolut ha en upprustning av försvaret. Men de vill absolut inte finansiera den via höjd värnskatt, som riktas mot höginkomsttagare. Trots ökade inkomstklyftor där de rikaste dragit iväg.
Den senaste Attendoskandalen visar på ett systemfel, ett ideologisk projekt som drivs av framför allt högern. Trots att samhället får betala mer för sämre kvalitet, och trots att man har opinionen mot sig, står samtliga högerpartier fast vid att behålla vinstdrivande aktörer på välfärdsmarknaden. Frågan man bör ställa sig är varför.
Det kan tolkas som en politisk vilja att skydda förmögna vänner. Eller som ett sätt att hålla befolkningen på mattan genom försämrad välfärd och stärkt övervakning genom fler poliser och ökad militarisering. Men kan också förstå det som en fundamental oförmåga att förnya sig. Och då hotar till slut historiens soptipp.