Nej, inte så att den breda vänstern i Sverige skulle vara Hamas-kramare eller oberörd av den groteska men utstuderade, minutiöst sadistiska terror som drabbade Israel. Självklart inte. Det är att göra riktig smutsig inrikespolitik av andras trauma. Det är felaktigt, det är oändligt cyniskt. 

Och vad vi ska kalla en debattör som Ivar Arpi som menar att vänstern – vad han nu lägger i det begreppet – ”aldrig förlåtit judarna för att de överlevde angreppen 1948” är oklart. Men att han fortsätter bjudas in till etablerade medier som något slags expert på någonting är ytterligare ett samtidsfenomen att spara till historieböckerna. 

Men ibland har högern alltså rätt. 

Som när den reagerar mot de svenska kulturpersonligheternas upprop till stöd för Gaza. 

Alla som försöker stämpla antisemitism över de drygt 600 undertecknare är givetvis ute och cyklar, på en liten stig som leder ingenstans, men där begreppet antisemitism blir mer upplöst för varje tramptag. 

Men alla som däremot hävdar att undertecknarna uppvisar en chockerande obryddhet vad gäller tusentals israeler som helt nyss mördats. 

De har rätt. 

Tyvärr. 

”Vi fördömer allt våld mot civila och varje överträdelse av internationell lag, oavsett vem som utför den.”

Det är den passage i uppropet som kan tänkas rymma Hamas-blodbadet. Kanske tror undertecknarna att det räcker för att markera att man agerar mot inte bara mot – urskillningslösa – bombningarna av Gaza, utan även mot den islamistiska terrorgruppens utlösande handling. Men det är fel, det räcker inte alls, inte på långa vägar. 

Hur svårt kan det vara?

Svenska uppropet dras med precis samma okänslighet och moraliska sladdrighet som sin brittiska förlaga.

Det är verkligen inte smart.

Det är att sända en signal som man absolut inte vill sända.

Eller borde sända.

I alla fall jag – och hela svenska högern – läser uppropet som att man upprörs mer av det ena än av det andra.

Min välvilliga tolkning är att så ändå inte är fallet. Men att man inbillar sig att fasor i realtid kan skiljas från fasor i absolut närtid. Så givet detta: 

Vilket utomordentligt uselt sätt att bränna den kraftsamling som det innebär att engagera så många runt ett utspel.

Det behöver inte vara svårt. 

Det borde inte vara svårt. 

Det är inte svårt. 

Svenska kulturarbetare kunde ha gjort som sina amerikanska kollegor. Stjärnor som Joaquin Phoenix och Cate Blanchett kräver att Joe Biden ska verka för eldupphör. Bombningarna måste upphöra. Och gisslan måste släppas. 

Ser ni skillnaden? 

”And the safe release of hostages”, en konkret koppling till det Hamas gjorde och gör, inte en vag alludering till allt våld mot civila är förkastligt. 

Undertecknarna talar om förlusten av liv i både Israel och Palestina. Israel som offer.

Svenska uppropet nämner också Israel, tre gånger, samtliga tillfällen som förövare.  Knappt två veckor efter terrordåden. Medan hundratals israeler fortsatt är hållna gisslan.

Det är idiotiskt, så idiotiskt att det öppnar för spekulationer.

Tänk om de gjort som i USA-versionen.

Fler skulle då ha varit mottagliga för budskapet. Dörrar skulle ha stängts för anklagelser. Man skulle ha förmedlat något annat än selektiv empati.