Men hur förmögna är vi att förvalta jorden vi ärvde?

Sverige sticker ju ut internationellt med vår skogspolitik – och det som sker är minst sagt illavarslande. I Skogs­styrelsens analys av miljömålen för skog är det ekologiska tillståndet ”otillfredsställande och på nedåtgående”. 4 av 15 skogliga livsmiljöer har i Sverige ”ingen gynnsam bevarande­status”. Lägg till detta att omkring 2 000 skogslevande arter är rödlistade.

Läget är, på ren svenska, akut.

När flera hundra miljöorganisationer och forskare nyligen gick samman i ett upprop till riksdag och regering med krav på att omedelbart skydda EU:s naturarv i norr, har de belägg. De konstaterar att myndigheter och forskare delar bilden av att dagens höga avverkningsnivåer visar scenarier som innebär att de återstående kontinuitets­skogarna och andra gamla skogar med naturvärden i stort sett kommer att vara borta inom bara ett till några få decennier.

Läs igen och ta in formuleringen: I stort sett vara borta.

Borta.

Så hur har politikerna reagerat? Trots det akuta läget i skogen har Sveriges regering kraftigt minskat anslagen för skydd och restaurering av natur. Den förra regeringen la fram en proposition om stärkt äganderätt i skogen.

Vad borde göras? Professor emerita Margareta Ihse, Stockholms universitet, formulerar sig kärnfullt: ”Alla skogar med identifierade bevarandevärden måste skyddas, och utöver skyddet finns det stora restaureringsbehov.”

Låter ju rimligt. Men hur går det i praktiken?

För en tid sedan besökte ETC nyhetsmagasin Garphytteklint i Örebro län. Följde med in i en helt fantastisk gammal skog, oerhört artrik. Området har ett 60-tal rödlistade arter och självfallet även höga värden för friluftslivet. Länsstyrelsen, som inventerat området, sammanfattar: ”Detta visar på att området är lämpat som naturreservat.”

Ni som läste det reportaget minns antagligen att läns­styrelsen ändå inte gick vidare med att bilda naturreservat av denna skog – på grund av att markägaren inte ville.

Då klev kommunen in. Både länsstyrelser och kommuner har nämligen möjlighet att bilda naturreservat. Det kunde ha inneburit att kommunen hade ungefär tre år på sig att bereda ärendet.

Men nu blir det inte så.

Markägaren har överklagat kommunens agerande. Vad händer då? Jo, ärendet bollas tillbaka till länsstyrelsen, alltså samma myndighet som fattade beslutet att inte bilda naturreservat – för att markägaren inte vill.

I sitt 13 sidor långa beslut, som fattades i förra veckan, bestämmer sig länsstyrelsen Örebro för att återigen stå på markägarens sida. Trots att myndigheten i sitt beslut skriver: ”Länsstyrelsen vidhåller bedömningen att naturvärdena i området är höga.” Men det räcker inte. ”Vid en samlad bedömning bedömer länsstyrelsen att den enskildes rätt att bruka sin mark väger tyngre än de allmänna intressen som är aktuella.”

Den ”samlade bedömningen” handlar i det här fallet om olika lagar och regleringar som står emot varandra. Miljöbalken, å ena sidan, och så den där propositionen om stärkt äganderätt som Centerpartiet fick igenom som en del av Januariöverenskommelsen.

Örebro kommun invänder att den där propositionen (prop. 2021/22:58) faktiskt inte innebär något förslag på att ändra miljöbalken. Alltså gäller miljöbalken. Den slår fast (7 kap. 4 § MB) att ett mark- eller vattenområde får av länsstyrelsen eller kommunen förklaras som naturreservat i syfte att bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer eller till­godose behov av områden för friluftslivet. Ett område som behövs för att skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer eller livsmiljöer för skyddsvärda arter får också förklaras som naturreservat.

Men länsstyrelsen – alltså regeringens representant – i Örebro län ställer ändå miljöbalken åt sidan.

Jorden vi ärvde. Låt den få leva?

Jag undrar vad länsstyrelsens beslutsfattare sjunger. Kanske nynnar de: Nej, vi struntar i det. Sjunger istället: Låt markägares ekonomiska intressen få leva och skit i vad som händer med naturen.

Kanske lägger de till: Intakta ekosystem – vem bryr sig?

Det är samtidens melodi.