Tidningen Arbetaren rapporterade för ett tag sedan om fenomenet dark stores, lagerlokaler placerade centralt i städer för att möjliggöra snabbleverans av matvaror. Foodora market är ett exempel.

På en kvart levererar buden mat till den som är bekväm med att vara så bekväm att man låter människor stressa runt med gigantiska ryggsäckar och knappt körbara fordon. 

Jag vet att det här numera är en bransch – stadsrummet är ju tapetserat med reklambudskap från företag som Foodora, Wolt och Uber Eats – men jag förstår inte att den får finnas.

Sverige ska ju vara ett land med säkra jobb och bra villkor. Nu slår vi i stället rekord i dödsfall på arbetet och är tydligen okej med att människor utför (onödiga) tjänster i utbyte mot katastrofdålig lön, under usla förhållanden.

Foodora har kollektivavtal, men dark store-personal och många bud omfattas inte. Wolts kollektivavtal gäller inte cykelbuden. Gemensamt för alla är stressen och slitet.

Möjligen är en av få positiva effekter av rådande dyrtider att vi inte har råd att vara hyperbekväma. De som ändå nyttjar den här typen av företag bör påminnas om att den egna bekvämligheten bara är möjlig så länge någon annan har det ganska jävligt. Det är hyperbekvämlighetsindustrins logik.

Ja, det är bra att de som inte kan handla mat själva får hjälp. Men hörs det inte på branschnamnet att kärnverksamheten knappast är att hjälpa människor i nöd?

Och, hör och häpna: det finns en verksamhet som faktiskt jobbar med just det. Men välfärden är väl inte en lika het bransch.