I Sverige syns denna nya dimension genom att Centern, Vänstern och Miljöpartiet, som har höga ambitioner inom klimatpolitiken samtidigt är de som är tydligast om globalt öppenhet och villighet att hjälpa till att ta hand om flyktingar. Mot dessa står de som inte har ambitionen att verkligen utveckla ett samhälle utan utsläpp av fossil koldioxid, och som samtidigt motsätter sig att man tar emot flyktingar.
Alla är nog överens om att det finns en betydande risk för att mänsklighetens utsläpp av växthusgaser ska ändra klimatet så snabbt att många människor tvingas på flykt. Men sätten att hantera risken är dramatiskt olika.
I denna nya fråga har inte alla de gamla partierna tagit tydlig ställning. Ändå kan detta bli den viktigaste konfliktlinjen vid en regeringsbildning efter valet.
Vi ser att frågan delar den tyska partipolitiken på ett liknande sätt. Svartast blir det med regerings- eller presidentmakt. Donald Trump ”diggar” kol och vill stoppa invandring. Han vill till och med lämna det icke bindande, men symboliskt viktiga Parisavtalet, och i stället bygga en ännu mer symbolisk mur mot Mexiko.
Tjeckien, Ungern och Polen leds nu också av regimer som inte vill hindra utsläpp av växthusgaser och som motsätter sig flyktingmottagande.
Att köpa kärnreaktorer är också populärt bland dem som minst engagerar sig i att reducera utsläpp. Med dagens kostnader för förnybar el är det svårt att undvika misstanken att reaktorerna syftar till att kunna bidra till ett framtida kärnvapenkrig.
Konsekvenserna av denna politiska idékombination är förskräckande.
Men de grönt, liberala idéerna är inte heller alltid lätta att leva med. Man behöver inte vara sverigedemokrat för att inse att extrema visioner som kombinerar medborgarlön och fri invandring snabbt skulle få ohanterliga konsekvenser. Med sådana incitament skulle det inte ens krävas klimatförändringar för att skapa folkvandring.
Redan en öppenhet som leder till att många med dåliga förutsättningar att försörja sig kommer in i systemen skrämmer människor som inser sin egen utsatthet och därför gillar den välfärd som alla människor i landet idag har rätt till.
Några kanske vill att dessa sociala system ska undermineras. Då tvingas fattiga människor att till varje lågt pris arbeta åt den som har pengar att betala. Men socialliberala, gröna företrädare behöver kunna visa att det inte kommer att tillåtas.
Den gröna visionen är svår därför att den inte är 100 procent nåbar. I alla fall inte i den meningen att man helt undviker risken för klimatförändringar. Är man kunnig och entusiastiskt aktiv, kan och vågar man se att det är möjligt att undvika risken för stora klimatförändringar. Men det gör ännu alltför få.
Just svårigheten att visa att det är möjligt att undvika en klimatkris är det som spelar dystopiska populister i händerna: Går det inte att undvika en apokalyptisk framtid är kanske lösningen att stänga gränserna och beväpna sig med kärnvapen?
Även som entusiastisk optimist måste man därför räkna med att risken för klimatförändringar som tvingar människor att flytta är betydande. Även vi som är inriktade på att hindra klimatförändringar från att bli så snabba att de inte går att hantera måste tala om hur vi ska hantera de klimatrisker vi får vad vi än gör.
Vi måste göra det just därför att risken är oundviklig. Men det är samtidigt ett sätt att visa att vi inte är naiva optimister, en misstanke som förmår de oroliga att ty sig till de skrämda populisterna.
