Utrikesminister Ann Linde bedyrade i veckan att man skulle få till en dialog med den turkiska presidenten och att resor till Turkiet skulle aktualiseras. Allt för att blidka en fascist. Hur hamnade vi här, skulle man kunna fråga sig. Men vi har varit här länge. Sverige i Natohysteri beter sig ungefär som tidigare.

I vanlig ordning, för det här är inget nytt fenomen, kräver Erdogan att ett Sverige som vill komma in i Nato ska krypa för honom först. Han ställer krav och förväntar sig uppfyllande och i vanlig ordning, för inte heller det är ett nytt fenomen, går det mesta ut på att Sverige ska sälja ut delar av sin befolkning, kurderna, så att han kan bestraffa dem. 

Erdogan vill ha igång vapenexporten. Han vill ha svenska kurder utlämnade till sig och han vill kunna använda vapen för att mörda kurder i norra Syrien och Irak. Den pågående ideologiska utrensningen av kurder ska fortsätta utan näsvisa fördömanden från om­världen och från Sverige. 

För dem som av Erdogan stämplas eller kan misstänkas för samröre med PKK väntar rättegångar utan rätt i Turkiet och därefter trängsel med Turkiets otaliga politiska fångar som fyller fängelserna. Vilka som kan vara PKK-sympatisörer har vi sett prov på tidigare. Barn, mammor och pappor, civila har skjutits ihjäl. I Turkiet kan vem som helst stämplas som terrorist, bara det tjänar presidentens mål och vilja.

Medan stora flyktinggrupper försökte ta sig in i EU under slutet av 2015 och 2016 förhandlade flera länder, bland dem Sverige, frenetiskt med Turkiet för att få till stånd en entreprenadlösning: Alla flyktingar som strömmade i land i Grekland skulle skickas till Turkiet istället för att fortsätta in i EU. I praktiken innebar det avtal som Stefan Löfven och EU:s ledare slutligen tecknade med Turkiet att EU:s dörr stängdes för behövande och att Erdogan utsågs till dörrvakt med en rejäl lön: ett finansiellt stödpaket på flera miljarder, varav 700 miljoner kronor från Sverige. 

Ett av hindren var att Turkiet inte hade juridisk status som ”säkert land” och att det därför inte gick att tvinga dit flyktingar utan att bryta mot internationella konventioner. Tack och lov fick Erdogan hjälp att lösa statusfrågan. Sverige var en del av den hjälpen.

En annan del av betalningen för flyktingentreprenaden var uppsnabbade förhandlingar om ett eventuellt inträde för Turkiet in i EU. Ett av hindren där var att det skulle krävas en reformering av ”terror­definitionen” i den turkiska strafflagen, som idag är så luddigt skriven att den kan användas för att åtala fackliga företrädare, journalister, oppositionspolitiker och aktivister ur prokurdiska HDP som stämplats som ”terrorister” lite oavsett om de förespråkat eller utövat våld. Landets antiterrorlagstiftning är minst sagt omfattande. Den inkluderar också sympatier för frihetskampen. Tusentals kurdiska barn, så unga som elva år, sitter i turkiska fängelser. Den som står emot Erdogans övertygelser torteras, våldtas och misshandlas.

För några år sedan besegrade kurderna terrorgruppen IS åt världen. De hyllades som hjältar men hyllningarna tystnade snabbt. I Nato är Turkiet en fullvärdig medlem och vän. När Sverige nu ska vara en del i gemenskapen är det viktigt att rätta in sig i ledet. Den som hyllar kurdisk kamp och kurdiska frihetsrörelser är inte Turkiets vän. 

När Sverige nu åter igen ska knyta sig närmre Turkiet för att släppas in i Natovärmen återaktualiseras frågan om terrorstämpeln på PKK. Sverige har, sedan 1984 när stämpeln sattes här, varit drivande i att EU skulle följa efter. 2002 stämplades PKK som en terrororganisation även av EU, vilket banade väg för ett mer okomplicerat vänskapsförhållande mellan EU och Turkiet. Dörren står vidöppen för förhandlingar.

Det finns inte en chans att Socialdemokraterna kommer att äventyra den dyrbara relation man har med Turkiet nu. Hur många civila Turkiet än mördar medan de kallar dem PKK-terrorister.