Vänta lite nu. En industriarbetare har en helt okej lön. Lite beroende på hur en räknar så är det en bruttolön på knappt 30 000 kronor i månaden. Detta gånger 60 och efter skatt blir mer än en miljon. En mille i månaden! Vem kan göra av med det? Det går väl inte att köpa en segelbåt varje månad eller en innerstadslägenhet i halvåret. Ja ja. Det var en parentes. Sorry. Det är skillnaden som är det intressanta, och riktningen.

Sedan 1950 har LO mätt makteliten vs. industriarbetare. Storbolagens direktörer har under hela tiden legat i en klass för sig och riktningen är tydlig. 1950 hade en direktör en inkomst som motsvarade 26 industriarbetare. Nu kanske någon tänker att riktningen har varit från 26 och upp till 60, men icke. Under de fösta 30 åren minskade den ekonomiska klyftan för varje år och 1980 gick det nio industriarbetarlöner på varje storbolagsdirektörs inkomst. Men där kom vändningen. Sedan 1980 har det varit en nära nog rak kurva uppåt för ojämlikheten.

Det beror naturligt vis på en massa olika saker. Övertro på marknadens inneboende logik, maktbalansen på arbetsmarknaden, stora skattelättnader, försämrade inkomstförsäkringar (vilket innebär sänkta reservationslöner), globaliserad ekonomi och så vidare. Men vad det inte beror på är ödet eller någon naturlagsbunden nödvändighet.

Ojämlikhet är människans verk, och människan kan vända utvecklingen och välja en annan väg.

Är det viktigt då, att vd:arna för de 50 största företagen glider långt, långt över oss anda? Det sticker ju i ögonen, men ärligt talat så är inte just de extremrika i sig problemet. Jo, visst måste vi skärpa förmögenhetsbeskattning av rena anständighetsskäl, men det är ändå så pass få människor att det skulle inte göra stor skillnad i statsbudgeten att hårdbeskatta eliten. Det ska som sagt göras av anständighetsskäl och för att motverka den acceptans av ojämlikhet som elitens fjärmande innebär.

Under hela den tid som eliten dragit ifrån så har också lönespridningen mellan vanliga löntagargrupper och enskilda löntagare ökat. Samtidigt har vissa grupper halkat efter på ett sätt som vi inte skådat i Sverige de senaste 50 åren. En växande grupp människor jobbar på en kollektivavtalslös arbetsmarknad med tillfälliga anställningar, usla villkor och riktigt låga löner. Till det kommer att människor som råkar ut för sjukdom eller arbetslöshet riskerar att hamna i djup fattigdom då varken sjuk- eller arbetslöshetsförsäkringen håller måttet och stödet för rehabilitering och omställning tillbaka till arbete är undermåligt.

Så ja. Det spelar roll. När vi tillåter att eliten drar ifrån ger det acceptans för ojämlikhet i sig.

Nu kanske någon säger: ”Pengar är inte allt.” Nej, det är riktigt. Pengar ger inte automatiskt lycka, men brist på pengar är jäkligt jobbigt. Och disponibel inkomst är den säkraste indikatorn på alla andra klassbetingade bestämningsfaktorer. Den med mindre pengar löper högre risk att till exempel utsättas för brott, drabbas av hjärtinfarkt, inte gå vidare till högre studier, vänta längre på ambulansen, dömas till fängelse, ja till och med medellivslängden följer inkomstkurvan.

Inget av det här beror på pengar i sig, utan den struktur som ojämlik ekonomisk fördelning skapar.

Klassamhället som vi kallar det.

Dessutom är lönen det värde som någon sätter på det arbete någon utför. Det gör naturligtvis något med självkänslan om din arbetsinsats för en månad värderas till 22 000 kronor eller 32 000 kronor. Och till syvende og sist är lön de pengar som betalar hyran, ger ungarna nya kläder och sätter mat på bordet. Den som tror att ”pengar inte är allt” har nog inte träffat hon som har en lön som inte räcker hela månaden, som måste vänta med att köpa nya hela gummistövlar tills barnbidraget kommer, trots att det regnar och är roliga plaskepölar på väg till förskolan.

Att eliten har dragit ifrån till astronomiska inkomster är stötande, men framför illa för att det driver fram acceptans för ökad ojämlikhet i hela samhället. Inte bra. Så vad ska vi göra då? Ja, det är ingen raketforskning. Förbättra de sociala trygghetsförsäkringarna, investera där behoven finns: i välfärden, bostadsbyggandet, infrastrukturen, klimatomställningen. Och höja skatterna. Svårare än så är det inte.

Men för det krävs inte bara mod, utan också ett folkligt stöd. Med en högermajoritet i riksdagen blir inte mycket av detta gjort. Istället tvingas en socialdemokratiskt ledd regering ägna sig åt att samarbeta med borgerligheten för att hålla Sverigedemokraterna borta från maken.

Det är verkligen ett trist politiskt läge. Ojämlikheten växer och den parlamentariska viljan att göra något åt det minskar.