Det står mig upp i halsen.
Troll och etablerade, deras framtidsfientliga allians.
Som när Sara Skyttedal (KD) tycker att det är ”problematiskt när man framställer henne som en expert”. Henne är Greta Thunberg, man är… Ja, det är oklart. Själv har jag alltid sett Greta Thunberg som en aktivist som vill att politiker ska lyssna till vetenskapen. Det är vad hon förmedlar, kunskapen och rekommendationerna från IPCC-rapporterna. Förstår inte Sara Skyttedal? Klart hon gör, men högerpopulismen är till sin natur ignorant, kortsiktig, simplifierad. Så hon twittrar:
”Jag tänker så här – flyg mer! Det finns så många dumpuckon som bojkottar flyget att förutsättningarna för bolagen att investera i ny grön teknik försämras. Jag flyger därför några extra gånger. Det är min klimatkompensation.”
Eller som när Rebecka Weidmo Uvell – ökänd för sin slafsiga låtsasjournalistik – sprider konspirationsteorin att Greta Thunberg fjärrstyrs av tyskan Luisa Neubauer, finansierad av ”eliten”, närmare bestämt George Soros. Kllimatförnekelse glider samman med antisemitism. Plus att en 16-åring reduceras till ett slags tom robot. (Luisa Neubauer är i själva verket den som arrangerat skolstrejkerna i Tyskland, därför syns hon ofta på bild med Greta Thunberg.)
Sedan står Johan Norberg i Aktuellt och mästrar en person som slutat flyga för klimatets skull och vill att 100 000 svenskar ska göra likadant:
”Jag önskar att du gjorde din kampanj i Ryssland eller i Kenya istället.”
Liberalernas falska klimatförsyn, alltid med lent formulerad whataboutism och fundamentalistisk tro på en konstruktiv marknad.
Men jag vet var jag har dem.
Till skillnad från konservativa, nationalister och högerpopulister.
Vad är det för fel?
Hur kan de vara så stängda för verkligheten?
Jag försöker uppriktigt sätta mig in i deras mentalitet.
Kanske finns svaren i Kirsti Jylhäs avhandling i psykologi, ”Ideological roots of climate change denial” (2016). Hon undersöker vem som har fallenhet för den sortens resistens som gör en blind inför något på alla sätt avgörande. Det är individer som gillar tanken på status quo, att mänskligheten ska kunna fortsätta som tidigare. Dessutom har dessa individer ”kallhamrad personlighet”, bristfällig empatisk kompetens. Försvårande omständigheter är vilja att undvika oro, trångsynt personlighet, oförmåga att korrigera sin åsikt utifrån nya erfarenheter. Han – oftast en han – ser samhället som ”dominanta relationer”, vilket betyder att någon förbehåller sig rätten att orsaka ett problem som framför allt drabbar andra, utan att uppleva ansvar för andra.
”Argumenten som används i klimatdebatten handlar ofta om att ge upp bekvämligheter i livet för att ta hand om naturen och de fattiga eller svaga i världen. Men det är kanske inte ett lockande argument för en person som ser världen ur ett hierarkiskt perspektiv”, skriver Kirsti Jylhä.
Det här är klimatförnekaren.
Egoistisk, trög, beskuren.
Möjligen är det fruktbart att lyfta fram hur alla – även klimatförnekaren – kommer att dra nytta av åtgärder, resonerar Kirsti Jylhä.
Dina barn slipper genomlida klimatkatastrofen.
Duger det som morot?
Polariseringen är total. Klimatförnekaren förstår absolut inte klimatbejakaren. De tycker att vi är alarmistiska, undergångsfixerade, känslostormande, moraliserande. De anklagar oss för att läsa rapporterna som fan läser bibeln. De kan inte vår psykologi. Alls.
Om jag inte insett det tidigare gjorde jag det när jag prövande undrade varför vi sörjer Notre-Dame men inte vårt klimat eller den miljon arter som riskerar utrotning. Tydligen passerade jag en gräns. Mejlkorgen sprang läck. Så många sura uppstötningar.
Eventuellt var det mitt språk som provocerade. Inte ideologiskt, inte vetenskapligt. Snarare intimt. Jag tror att vi behöver bli mer närgångna, berätta hur vi känner, på djupet. Exponera vår förlust. Viska i deras öron. Sorgens språk.
För det vi drabbats av är solastalgi.
Ja, det finns ett begrepp, myntat av filosofen Glenn Albrecht för att definiera ”smärtan som upplevs när platsen där du lever och som du älskar befinner sig under attack”. Framtiden tas ifrån oss, förflutenheten tas ifrån oss. Minnen av somrar utan extremväder, minnen av vintrar med snö. (Flummigt? Nej, studier visar att solastalgi är ett faktum. Människor skadas när miljön skadas.)
Det är vårt raseri.
Klimatförstörelsen gör ont.
Klimatförstörelsen är en sjukdom.
Men hur friskt är det att vägra bära den?
Den frågan ska klimatförnekaren ställa sig.
