BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Detta är konkreta siffror. En annan siffra vi är bekanta med vid det här laget är 163 000, det antal människor som sökte asyl i Sverige under 2015. Människoliv får aldrig reduceras till nummer. Siffrorna ger däremot en fingervisning om varför situationen blev ohållbar.
Efter de åtstramningar i migrationspolitiken som regeringen genomförde i november förra året har företrädare för politiska ungdoms- och sidoförbund, ledarskribenter, krönikörer och diverse andra proffstyckare gått i polemik med regeringens beslut. Vilket är i sin ordning, opinionsbildare ska ifrågasätta maktapparaten och politiska partiers sidoförbund ska fungera som partiernas radikala krafter.
Många av dem som har kritiserat regeringens förslag har velat mänskliggöra de som flyr. Även det i sin ordning, men det finns fler grupper vars historier bör berättas. För det som till slut fick regeringen att ta de plågsamma stegen till EU:s miniminivå i migrationspolitiken var inte i första hand den ekonomiska aspekten av de 10 000 asylsökande i veckan som kom till Sverige. Det var den praktiska.
Det var omöjligt för det svenska samhället att stå rustat för den situation som uppstod i höstas. Det hade varit omöjligt även utan de åtta år av borgerlig skattesänkarpolitik som föregick den. Om man tror på en omfattande, generell välfärd är detta en insikt som måste accepteras. Sverige tog emot flest asylsökande per capita i EU förra året, och flest ensamkommande barn i absoluta tal. Svenska kommuner Lex Maria-anmälde sig själva under hösten (och gör fortfarande). Orosanmälningar lades på hög. Fortfarande måste ensamkommande barn flyttas för att familjehemmen inte kunde utredas ordentligt inför placeringen.
Hur blev arbetsmiljön i en redan hårt belastad socialtjänst? Hur sov socialsekreterarna på natten? Inte bra, gissningsvis. Sjukskrivningstalen inom socialtjänsten har skenat i flera år. Åtta av tio socialsekreterare i Uppsala kommun uppgav i en undersökning som Novus genomförde förra året att de funderade på att söka sig bort från socialtjänsten, och 62 procent att arbetsbelastningen hade ökat det senaste året. Detta var i februari 2015, innan höstens flyktingströmmar.
Samtidigt står Uppsala inför en enorm rekryteringsutmaning när det gäller lärare. Vi kan inte förvänta oss att människor ska söka sig till dessa så väl behövda yrkeskategorier om vi inte erbjuder en mänsklig arbetsmiljö. Även om pengar hade östs i socialtjänst och skola tar det fortfarande tre år att utbilda en socialsekreterare. Fem år en lärare. Tre år en sjuksköterska. Och så vidare.
Så när opinionsbildare menar att en ”systemkollaps” inte var något de märkte av under oktober och november förra året, att vi hade klarat mer, så måste det göras med en ödmjukhet inför vilka som befann sig i krisens epicentrum. Vilket i första hand var flyktingarna, givetvis. Men det finns fler grupper som måste ges röst och utrymme för att vi ska bli trovärdiga. Har vi tagit det ansvaret?
