Aftonbladet och Sveriges Radio var under torsdagen snabba med att rapportera om vad man benämnde som attacker mot svenska flygplatser. ”Färgattack på Arlanda” respektive ”Färgattack mot flygplatser”, hette det i nyhetsflödet.

Med ordvalet ”attack” låter det minst sagt allvarligt. Tankarna går till krig, terror eller kanske att en hund hugger en människa. Men i själva verket rör det sig i det här fallet om klimataktivister som sprayat röd färg på flygplatsernas väggar och glasrutor.

Bakom aktionen står gruppen Återställ Våtmarker som i ett pressmeddelande meddelar att syftet är att peka på hur klimatpolitiken havererar, samtidigt som forskningen är tydlig med att klimatkrisen måste tas på större allvar.

Ordvalet till trots handlar det inte om ett hot mot demokratin eller ens störningar i flygtrafiken, utan två personer med en bytta färg och en brandsläckare. Polisen säger dessutom att man utreder händelsen som skadegörelse. 

Låter det inte då alarmistiskt att benämna det som en attack? Det är dock tydligt att det i en tid av klimatnödläge finns skäl att tala om just attacker. Men inte när aktivister sprayat färg på en flygplats.

Låt oss i stället tala om regeringens attack mot vår planet och vår framtid, när man i åtgärd efter åtgärd gör allt i sin makt för att inte nå EU:s klimatmål. Något som uppmärksammats när en anmälan upprättats till EU-kommissionen för att regeringen inte följer EU:s klimatlagstiftning.

Eller så kan vi tala om den attack mot miljön och kommande generationers hälsa som det innebär när regeringen beslutat att Försvarsmakten tillåts fortsätta verksamheten på Karlsborgs flygplats. Detta trots att PFAS-förorenat vatten riskerar att släppas ut i Vättern.

Eller, för den delen, attacken mot den biologiska mångfalden och klimatet, när EU-parlamentet nyligen sköt upp införandet av en ny avskogningslag. Något som möjliggjordes av att den europeiska extremhögern samarbetat med traditionella högerpartier.

Nog kan man tala om attacker i samma mening som klimatet – men inte är det några aktivister från Återställ Våtmarker som utgör hotet.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt sade i samband med detta till Dagens ETC: ”Det är tydligt att det nu sker en öppen attack på klimat- och miljöpolitiken inom EU.” 

Så, nog kan man tala om attacker i samma mening som klimatet – men inte är det några aktivister från Återställ Våtmarker som utgör hotet.

Hovrätten friade i slutet av oktober den forskare som åtalas för ohörsamhet mot ordningsmakten för att ha deltagit i klimatprotester i Stockholm. Den friande domen är historisk då den erkänner både klimatkrisen som ett nödläge, och nödvärn som ett godtagbart skäl för att inte bli straffad för klimataktioner.

Forskningen, och nu senast hovrätten, pekar alltså på att agerandet är nödvändigt. Detta kan uppenbarligen ta olika former: politiskt reformarbete, opinionsbildande eller juridiska vägar med stämningar av stater. 

Men när detta visar sig verkningslöst eller går alltför långsamt är det inte konstigt att aktivister väljer andra vägar. För detta bör de stödjas – inte svartmålas i pressen.

Aktivistgruppen Återställ Våtmarker meddelar i samband med aktionen på de svenska flygplatserna att de under våren kommer att rikta in sig på flygtrafiken. Mer alarmistisk medierapportering om klimataktivisternas metoder kan vi alltså vänta oss. 

Samtidigt är det svårt att inte ge dem rätt – situationen för klimatet kan inte betraktas som annat än akut.