Men det blev ingen strejk. Företaget slapp undan att förbättra många av villkoren. I slutändan fanns inga medlemmar kvar som kunde tänka sig att slåss för saken, vilket är rätt förståeligt. De hotades med diskning ur tävlingen – eller sparken, som det brukar kallas – om de använde sin lagskyddade rätt att strejka. Deras fackförbund, Musikerna, kunde inte göra så mycket. Och på nästa Idoluttagningsturné kommer tusentals ungdomar och vuxna artistaspiranter kunna fortsätta lovas att drömmen (om en framtid bunden till olika bolag och med minimal utdelning och att få arbeta till svältlön) kan bli sann. För dem också.

Idolstrejken som kom av sig, inte för att det fanns en bra överenskommelse på plats – utan för att de som skulle strejkat hade tystats och hotats med repressalier och konsekvenser av sin arbetsgivare, är en ögonblicksbild av Sveriges arbetsmarknad. Och hur mycket jag än önskar att detta var en engångsföreteelse så är det inte det.

Hot om repressalier är vardag på Sveriges arbetsmarknad. Det som i USA kallas för ”union busting” – det vill säga ”att krossa facket” – det händer här också. Hela tiden.

Dagens ETC har tidigare skrivit om fackliga företrädare som svartlistats, blivit hemskickade från sina jobb, nekats anställningar, trakasserats, mobbats, diskriminerats och köpts ut. Allt för att arbetsgivare ville döda all pågående facklig kamp och sätta ett sådant exempel att ingen någonsin skulle kunna få för sig att ta upp den igen.

Att arbetsgivare sysslar med union busting i Sverige är så vanligt att man skulle kunna kalla det ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Det är olagligt, men det är ett vinnande koncept. Att hota, trakassera, skrämma och mobba fackets företrädare tills de tystnar eller tystas. Att göra priset för högt, såren för djupa och den personliga uppoffringen för stor för någon att kunna acceptera – och genom det: att visa att alla som funderar på att vara en aktiv del i sin fackliga rörelse ska tänka om. Att facket är svagt. Att det inte är någon mening att vara med. Och som mål: att krossa facket. För facket är bara starkt – och kan åstadkomma förändring – om folk är medlemmar och vill ta kampen. Kan ta kampen. Kampen som (vi kan kalla henne) Johanna tagit. Hon som jobbat i över tio år i ett bolag i restaurangbranschen. Som alltid varit bra på sitt jobb enligt både kollegor och chefer. Men som fick lägre löneökning än alla andra och lägre än hon någonsin fått. Inte för att hon helt plötsligt blivit dålig på sitt jobb, utan för att hon gjort sig obekväm för arbetsgivaren. Som inte gillar facket. Och efter ett antal fackliga förhandlingar, ett antal kontakter med arbetsmiljöverket och ett antal krav om bättre villkor, löner och arbetsmiljö – allt med stöd av Sveriges grundlag och den svenska arbetsrätten – fick hon helt enkelt nog.

Lönesänkningen hade absolut inte med det fackliga engagemanget eller rollen som skyddsombud att göra hette det, officiellt. Men alla inblandade visste att det var lögn.

Kampen som skyddsombudet Robert tagit. Han som på sin arbetsplats, ett finare hotell, för en liten tid lade ett skyddstopp och som fick motta hot från arbetsgivaren för det. Det skulle ”kosta honom”, sa man. Sedan valde man att köra verksamheten vidare ändå – trots att det innebar fara för liv och hälsa. Arbetsmiljöverket gav Robert rätt. Men vad spelade det för roll egentligen? Sedan Robert aktiverade sig som skyddsombud har han blivit förföljd och trakasserad. Hans alla steg har bevakats med uppsatta kameror och nu är han sjukskriven. Priset blev för högt. Bördan för tung att bära, kampen för svår.

Johanna och Robert, deltagarna i Idol och alla fackliga företrädare och skyddsombud som vill åstadkomma förändringar som är livsviktiga för Sveriges arbetstagare borde vara bättre skyddade. Men trots att union busting – föreningsrättskränkning – händer varje dag är det skrämmande få ärenden som klaras upp. De flesta arbetsgivare lyckas i sin kamp att krossa facket.

Det här är, tyvärr, inte en text om hur mäktig den fackliga kampen är i Sverige. Det här är inte en text om att om vi bara stor enade så kommer vi alltid att vinna. För någonstans är det en illusion att arbetare kan vinna, mot vilka odds som helst, i vilka motgångar som helst, efter vilka tillbakatryckningar som helst.

Det här är en text om att det finns en särskild plats i helvetet för arbetsgivare som diskriminerar och trakasserar fackliga företrädare och skyddsombud.