En liberal valturné med Jimmie Åkesson, en kristdemokratisk toppkandidat som vältrar sig i kontroversiella utspel och vill rasera den högst frivilliga pelaren för sociala rättigheter, ett socialdemokratiskt toppnamn som snor Moderaternas kriminalpolitiska fråga om utvisningar, macronska brösttoner från Liberalerna och Centerpartiet. Ett oengagerande mischmasch av stora ord och svajiga utspel.
Sedan valet i höstas finns också skäl att känna allmän olust. Valrörelsen dominerades av motbjudande auktoritära utspel, regeringsbildningen blev mödosam och den inhemska politiken har inte heller varit särskilt inspirerande sedan dess. Den antifascistiska mittenskyddsvallen förmår inte uträtta särskilt mycket, och i den mån Socialdemokraterna velat rulla tillbaka nedbrytande nyliberala reformer står de nu bakbundna – av valresultatet, koalitionspartners, hotet om nyval samt av den egna oviljan till välfärdssatsningar.
Medan kulturfrågorna kring gränser, extremism och hårda tag stormar på, råder ett slags nyliberalt stiltje kring de ekonomiska frågorna, där Sverige driver som ett dött skepp på öppet hav. En riktning och ett mål vore välkommet, rentav nödvändigt.
Stora grupper fortsätter att pressas allt hårdare i sina arbeten, stressen stiger, dödsolyckorna på arbetsplatserna fortsätter att öka i fasansfull takt, och den stora gruppen av kvinnor inom omsorgs- och serviceyrken har fortfarande, efter att ha hjälpt och servat andra människor ett helt yrkesliv, fattigpension och kortare livslängd att se fram emot.
Vidare fortsätter sjuka att utförsäkras, bostadsbristen i storstadsregionerna kvarstår och offentlig sektor såsom sjukvård, omsorg, förskolor, skolor och socialtjänst fortsätter att eroderas i syfte att möta svältbudgetar och avkastningskrav. Klyftorna och avstånden fortsätter att öka. Även om samhället sägs glida isär sitter vi oåterkalleligen fast med varandra, och vi behöver kunna leva tillsammans på ett vettigt sätt.
Med status quo riskerar vi att fortsätta driva planlöst tills klimathorsonten tecknar slutpunkten.
Kanske är det lika bra, tänker jag uppgivet efter att ha tagit del av ett sanslöst drev mot Malin Björk, den vänsterpartistiska politiker som redogör för sina utgifter och betalar tillbaka överskottet.
EU är ändå ett nyliberalt projekt.
Allt är meningslöst och dåligt.
Sedan ser jag en kortfilm på SVT. ”Väggen” av Astrid Askberger. Filmen andas liv, hopp och vardagligt motstånd bortom den stora politiken. I en varm och stilla återsocialisering av den stulna himlen ryms hoppet hos oss vanliga små människor. Som alltid. Det är så lätt att glömma i sorgen över hur ett arbetarparti driver frågan om stängda gränser, förvisso lokalt, men ändock.
Kanske syns vi små bara i det lilla, bortom Agenda, men den ständiga möjligheten till någonting bättre skymtar alltid precis här. I fackliga gräsrötternas djupa motvilja mot inskränkningar i strejkrätten, i varje protestmöte mot utförsäljningar av allmännyttan. Den lever varje dag ett nedlagt BB eller en övergiven vårdcentral ockuperas, i varje purken vårdförbundare som utbrister att nej nu får det fan vara nog med neddragningar. Början till en bättre riktning gör sig påmind i varje person som kämpar för asylärenden bei nacht und nebel, i varje tonåring som tar till gatan i frustration över klimatpolitiken, och i varje tonårings förälder som sätter sig ner och blockerar trafiken tillsammans med sitt barn.
Vi står inte i någon tv-studio och pratar om ett värderingsval, vi som fyllde Heden för att visa vad Göteborg anser om nazismen medan de mer salongsfähiga valde att manifestera dagen innan nazisterna skulle marschera.
Men här öppnar sig, som alltid, horisonten för nya och bättre politiska mål, strategier och ledare.
Jag lyssnar hellre på de här människorna. Det har alltid mer och bättre saker att säga än snorkiga politiska broilers vars enda ambition är att ta plats i Bryssel för att elda på klyftorna och demontera välfärdssystem såväl som rättigheter. Jag unnar dem inte “kontorsbidrag” motsvarande två årslöner för blivande fattigpensionärer.
Jag lyssnar hellre på dem som försöker öppna framtiden för oss alla. Valrörelsen ger mig känslan av att det inte finns särskilt många andra värda att lyssna på.
