Tillhör du de mest utsatta? Du är inte ensam. Det finns nog ingen grupp människor som inte någon gång utpekats som ”den mest utsatta gruppen”. Enligt ett axplock från de senaste årens mediedebatt är den mest utsatta gruppen: unga, människor som lider av psykisk ohälsa, barn till utrikes födda, glesbygdsbor, frihetsberövade, kvinnor, EU-migranter, arbetarklass, hbtq-personer, funktionshindrade och äldre. Man är också utsatt om man tillhör den halv miljon människor som bor i de ”utsatta områdena” på polisens lista. Gruppen de mest utsatta omfattar alltså – nästan hela befolkningen. Några manliga vd:ar är möjligtvis inte inräknade, om de inte har alkoholproblem, för då är de enligt många den absolut mest utsatta gruppen.
Kanske här någonstans finns problemen med denna term, vars förekomst fullständigt exploderat de senaste åren. Ingen vet vad som egentligen avses! Kanske är det därför termen ”de mest utsatta” blivit så populär inom projektansökningar och politisk debatt. Alla kan anses vara det, och ingen skillnad görs mellan förtryck, diskriminering, känslor, fattigdom och förtida död. Ordet utsatt har ersatt dessa, mer precisa förklaringar och kategorier, och tycks i stort sett betyda alla som har det dåligt på något sätt.
Det här är olyckligt. För arbetarklassen är inte utsatt – den är exploaterad. Den rasifierade arbetarklassen är inte utsatt – den är exploaterad och strukturellt diskriminerad. Frihetsberövade är inte utsatta – de är instängda. Kvinnor är inte utsatta – de är förtryckta. Psykiskt sjuka är inte utsatta – de mår dåligt. Hbtq-personer är inte utsatta – de är diskriminerade och offer för fördomar. Glesbygdsbor är inte utsatta – de är nonchalerade.
Men genom att använda en samlingsterm som betyder att någon är utesluten, inte med, satt ut, får vi en förståelse som, i likhet med termerna utanförskap och marginalisering utdefinierar grupper, en efter en, ur samhällsstrukturen. En bild av samhället skapas där fem procent anses tillhöra, medan resten är utdefinierade på ett eller annat sätt. Trots att det ju är de här personerna som går till jobbet och ser till att det ens finns ett samhälle!
Därmed förhindras möjligheten till breda folkrörelser, eftersom alla tror sig vara marginaliserade på sitt eget specifika vis och på något sätt inte tillhöra. Som Katalys visar i den nya antologin ”Klass i Sverige” är ju hälften av Sveriges befolkning arbetarklass. Använder man det vidare begreppet löntagare blir det 90 procent. Det är samma personer som avses med gruppen utsatta, och det är vi som bygger upp landet. Vad vi ser hända i samtida språkbruk är att hela befolkningen styckas upp och omdefinieras från en central och aktiv roll, till en perifer. Folket har satts på åskådarplats.
Det finns fler problem med termen utsatt: behov av stöd har börjat beskrivas som en tävling. Det är då bara den ”mest” utsatta som har rätt till hjälp – tvåan och trean åker ut ur tävlingen och får ingenting. Man kan nämligen inte bara vara lite utsatt för att behöva en fungerande välfärd, utan det ska vara ”mest.”
Framför allt är det en preposition som saknas i det samtida bruket av utsatt: ordet för. Utsatt för vad? Och när man ställer sig den frågan inser man att det inte går att använda ordet utsatt för att klumpa ihop grupper, därför att ”utsatt för” ursprungligen är en term för att beskriva brottsoffer. Det vill säga individer. I gruppen arbetarklass finns de som kläms till döds av en maskin när de är 20 och de som lever tills de är 90. I gruppen hbtq-personer finns svarta prostituerade i Brasilien och världens rikaste kapitalister. I gruppen kvinnor... Och så vidare. Och vår manlige vd kan en dag plötsligt bli knivhuggen på stan och förblöda. Han må inte vara förtryckt – men han är den mest utsatte.
