De sju kraven är kortfattat: metoo-uppropens kunskap ska användas i statliga utredningar, satsning på sex-och sexualundervisning, nationell visselblåsarfunktion ska införas i skolor, obligatoriska utbildningsmoment kring sexuellt våld för de yrkesverksamma som möter sexualbrottsoffer, ökad satsning för behandling inom vård och kvinnojourer, skärpta krav på aktiva åtgärder och rapportering i arbetslivet och att fler anmälningar om sexuella trakasserier i arbetslivet utreds.
Något metoo har visat är att det råder delade meningar om vad som är att gå över en gräns, och arbete som förändrar attityder är därför viktigt. Här har skolan en stor roll, och kravet att satsa på sexualundervisning var därför välkommet.
Under metoo har många män beklagat sig över att de inte längre kan flirta eller ge kvinnor komplimanger visar på att uppfattningen om att kvinnans värde ligger i hennes utseende är djupt rotad. Därför är det viktigt att den ökade sexualundervisning som det talas varmt om är både feministisk och normkritisk.
Två av kraven rörde specifikt arbetsplatser. Inte förvånande då majoriteten av uppropen varit just branschspecifika.
– En kvinna som har tillfällig anställning och låg status behöver inte tas på allvar, sa Regnér om menade att detta beror på kvinnoförakt.
Jag håller med, men hade gärna velat höra att det också ställdes krav på att de osäkra anställningarna minskar. Inte bara att de som har dem blir betrodda.
För att en arbetsplats ska bli jämställd krävs det också att den är jämställd i representationen. Men på det ställdes det inte heller krav.
Önskvärt vore också att det pratades med om klass och etnicitet. Juristen Sonia Ericstam skrev om vikten att ge migrantarbetade kvinnor plats i metoo, då de riskerar att lämna landet om de anmäler sexuella trakasserier och övergrepp.
– Vi vill inte ha några stora ord om satsningar som gjort, vi vill ha förändring, sa Hanna Kaiser Barne som var samordnare för uppropet #bortabrahemmavärst.
För att skydda kvinnor som utsätts för våld hemma är det viktigt att det läggs pengar till kvinnojourer och skyddade boenden. Detta var en av punkterna i kravlistan. Här kan man göra mer,
Ett problem när det kommer till mäns våld mot kvinnor är att det är svårt för de kvinnor som lever på skyddade boenden att återfå sina personliga tillhörigheter. Detta kan låta trivialt, men står givetvis i vägen till ett jämställt samhälle. Ett pass i lägenheten där den våldsutövande mannen befinner sig gör till exempel att kvinnan inte kan resa. I dag har polisen inte tillåtelse att gå in i lägenheten, utan måste vänta utanför, medan socialtjänsten inte vågar av rädsla för den våldsutövande mannen. Här skulle det kunna införas en regel om handräckning, så att polisen kan hämta kvinnan tillhörigheter, om Socialtjänsten är osäkra på om säkerhet kan tryggas vid hämtandet.
Men trots vissa brister i kravlistan var det hoppfullt på Historiska Muséet i dag. Det visade framförallt att med den kraften som finns i rörelsen kan det mycket väl komma att bli en viktig och avgörande valfråga.