Det är inte att Sverigedemokraterna rekryterar en klimatförnekare till sin riksdagslista.
Det är inte att Moderaterna kallar sig nya miljöpartiet men sedan inte presterar mer än att klä ut Ulf Kristersson för småviltsjakt, eller låta Elisabeth Svantesson fira billigare bensin och diesel.
Det är inte heller att Miljöpartiet, det riktiga, riskerar att falla ur riksdagen, mosade av sina år i regering, men också av en framgångsrik borgerlig nedbrytningskampanj och, tyvärr, av egen oförmåga.
Nej, inget av det är värst, inget förmedlar samma meningslöshet som:
Ord har slutat betyda.
Ord har blivit det som ersätter handling, utfyllnad där det borde ha funnits någon som vill göra något.
”Klarar världen inte klimatkrisen så blir konsekvenserna oöverskådliga”, sa Magdalena Andersson (S) i sin regeringsförklaring i vintras, och fortsatte:
”Ambitionerna måste höjas, pulsen måste upp, världen måste lyckas.”
Ord.
Så kommer en vårbudget som krymper – krymper! – den redan gravt otillräckliga klimatinsatsen med åtta miljarder kronor.
Handling.
Känner du pulsen?
”Våra tankar går till de kvinnor, män och barn vars liv och hem just nu utsätts för stor fara” twittrade utrikesminister Ann Linde (S) bara timmar efter att Ryssland kastar sig över Ukraina.
Ord.
”Det kommer inte att vara något snabbt beslut”, säger hon nu i mitten av april, när miljoner har flytt och gud vet hur många har dött, när EU fortfarande diskuterar om man ska sluta köpa in olja och gas från den regim som begår nya horribla krigsförbrytelser medan jag skriver klart den här texten.
Handling.
Handlingsförlamning.
Den gröna rörelsen måste bli smartare, heter det. Bättre på att kommunicera sin sak. Hitta perfekt balans mellan individ och system. Inte kritisera människors livsstil. Inte vara för radikal, inte vara för vänster. Inte vara för konfrontativ. Och ja, den måste alltid visa respekt för det faktum att annars begåvade helt omöjligt kan föreställa sig en händelseutveckling vars gruvligaste inslag kommer att visa sig först om decennier (om vi inte faller över tröskeln snabbare än så). Debatten förs som om klimatkrisen är avlägsen, att det skulle vara ett avgörande skäl till att omställningen dröjer.
Just nu spricker det argumentet.
Det är borta, upplöst. Poff.
Alla ser vi ju bilderna på hur krigsmaskinen dödar urskillningslöst i Ukraina.
Ändå fortsätter vi i EU köpa rysk olja och gas.
Tio miljarder kronor varje dag.
Hur många bomber, hur många inhyrda legosoldater, hur många massgravar.
Det finns korrelation däremellan.
Det bara fortsätter.
Det är ett aktivt val.
Det är handling.
Samvetslös, förkastlig handling.
Det vi gör är det enda som har betydelse.
Gränslös tillgång på fossila bränslen skapar sjuka samhällen. Det är dels klimatkrisen som vi låter störta oss mot katastrofen, dels ett slags kollektiv beroendepersonlighet där vi inte ens klarar att vrida ner termostaten någon grad eller köra 90 istället för 110, inte ens när det handlar om liv och död i Ukraina, inte ens när det handlar om att flaskmata regimen i Kreml, som kopplat strypgrepp inte bara om sitt grannland utan också om sin egen befolkning.
Får man ens säga – när resan till solen har blivit klasskampens yttersta seger, eller hur nu Vänsterpartiet formulerade sig – att det högst sannolikt är ryskt bränsle i tanken? Allt enligt Dagens ETC, som tittade på importen senaste åren. Långt över en miljon ton. 2018–2019 var det mer än hälften av totala importen.
Hur kan folk med att flyga nu?
De kan lika gärna swisha rakt ned i fickan på Putin och hans drängar.
Vi beter oss som avtrubbade narkomaner.
Allt för nästa fix.
Producenten styr oss med sin vara.
Langaren – de fossila konglomeraten – välkomnar för övrigt senaste IPCC och dess strama besked om nu eller aldrig, för vi går mot tre graders upphettning redan detta århundrade, genom att påbörja nya enorma fossilprojekt.
Aktierna rusar.
Fossilmarknaden älskar krig.
Och allt detta med klimatpolitikens tillåtelse.
Eller med direkta beslut, när stater själva ligger bakom jakten på mer olja och mer gas.
Handling.
Det är inte bara Ryssland.
Det är Saudiarabien och Förenade arabemiraten.
En mördar i Ukraina, de andra i Jemen.
Petrostaternas privilegium.
De vet att pengarna kommer ändå.
Och vi?
Köpa blodolja, köpa blodgas.
Boka en blodcharter.
Man blir ju tokig när det är all inclusive.
Vi kan en gång till kräva att den gröna rörelsen slår dubbelknut på sig själv.
Eller så ser vi oss i spegeln.
