Ingen kommer undan politiken. Den som hör den här på morgonen går glad genom hela dagen. Ola Magnells fantastiska text och den bästa låt Marie Bergman någonsin sjungit in. Lyssnade senast på den när jag klev in på ett riskkapitalägt apotek.
Woodstock. Allt börjar i Woodstock. Har alltid tyckt att Joni Mitchells sång är hela Nordamerikas verkliga nationalsång. Raden om hur bombplanen på himlen förvandlas till fjärilar är värd ett nobelpris. Här är sången i Crosby, Stills, Nash & Youngs version.
För full hals. Nynningens klassiker från 1974 är i mina öron ett av proggens verkliga mästerverk: Majakovskijs text och Totta Näslunds skrapiga röst. Lyssnade senast på den när jag satt på en vinstrik bank och väntade i en timme på att komma fram till kassan och blev alltmer förbannad.
Burning Empire. Houseduon Rebecca & Fiona är verkligen socialister. Intervjuade dem i somras och blev imponerad av deras samhällsanalys. Här är ett slags ABBA-liknade kampsång från deras senaste platta.
Where Are We Now? David Bowies vemod är gripande. Ibland tycker jag att det är en sång för socialdemokratin också – om dess vilsenhet - och jag vet att Stefan Löfven önskade den sig i något radioprogram.
Strövtåg i hembygden. Mando Diaos tonsättning av Gustaf Frödings dikt är en hemvändarsång. Den passar bra för julhelgerna när många far hemåt. Den är vemodig, full av smärta, allt annat än idylliserande. Fröding var för övrigt släkt med Dan Andersson – båda dessa svenska nationalskalder hade sitt ursprung hos de skogsfinska migranterna.
Liekkas (Warm). Sofia Jannok är för mig evigt förknippad med en manifestation för Ojnareskogen där jag växlade tio ord med henne och hörde henne sjunga fram det samiska ur djupet av det globala eller om det var tvärtom.
Jerusalem. Den brittiska gruppen Emerson, Lake & Palmer gjorde för länge sedan den ultimata versionen av denna brittiska sång, med dess radikala, systemkritiska – och samtidigt religiösa – text av poeten William Blake. Den mäktiga melodin bär fram en dröm om ett annat samhälle, grönt och jämlikt.
Johnny Was. Punkgruppen Stiff Little Fingers låt – en cover på Bob Marleys klassiker - från sjuttiotalet har följt mig genom livet sen jag köpte plattan Inflammable Material på skivbutiken i Vingåker där jag brukade hänga när jag skolkade från skolan. Det är en sorgset förtvivlad sång för alla som dödats och skjutits av makten, en sång för alla liv som orättfärdigt utraderats.
Born in Chains. Leonard Cohen är snart lika gammal som Metusalem, men fortsätter att göra gripande sånger. Här räddas han ur fångenskapen i Egypten i en sång om att vara på flykt.
Arhegh Danagh. Tinariwen. Ur Malis öknar kommer denna märkliga blues, med gitarrer av plåt och röster som genomborrar. Afrikas nomadfolk reser sig.
Jultomten är faktiskt död. Cornelis varnar för inhyrda tomtar. En tidig anti-RUTsång.
This Train Is Bound For Glory. Woodie Guthries klassiska sång om frigörelsens tåg. Det andra Amerika sjunger.
Horgalåten. Folkmusik som den ska vara: Radikal, progressiv, underifrån. Kebenekaise tar ifrån rasisterna alla rättigheter till folkmusiken.
Saving Grace. Bob Dylans kristna plattor från åttiotalets början fick utstå en hel del spott och spe. Men de är starka och han förnyade sig faktiskt både musikaliskt och poetiskt. Harmonierna är plötsligt litet annorlunda. Gospelkänslan äntrar sångerna. Texterna trasiga på ett nytt sätt.
Gimmie some truth. John Lennon sopar rent i sitt och i våra huvuden. Vi kan börja om.
Borgarens själ. Nike Markelius röst slår det mesta och här är en antiborgarsång från i somras som funkar bra också i nästa valrörelse. Det är dessutom jag själv som skrivit texten till den.
Stay Free. Vemod från punkens dagar. Clash var också en mycket poetisk grupp. Vemod är viktigt. Det gör oss mänskliga.
Sönder Boulevard. En av Joakim Thåströms vackraste texter, med raden: ”Tvåtusen Harriet Andersson som ler mot mig i smyg.” En sång om att finna vila på en ny plats, i en ny stad.
Universal soldier. Buffy Sainty-Maries sång är ett fredsmonument, som reser sig högt över både Putin, Nato och det svenska försvaret.
Julvisa i Finnmarken. Sofia Karlsson sjunger Dan Anderssons sång från första världskriget, om det fattiga folket.
Complainte pour Ste Catheriune. Kate & Anna McGarrigle. Ingen kommer undan politiken, kom den att heta på svenska. Hör man denna sång innan man somnar drömmer man optimistiska drömmar.
Hela spellistan hittar du här.
