De kriser vi lever i beror alla – ja, alla – på ett ekonomiskt system som skadar och begränsar sig självt. Det slöseri som blir förstörelse motiveras av vinstjakt.
Men även katastrofer som inte är en direkt effekt av kapitalets beslut, som en gigantisk skogsbrand, omvandlas i detta system till en ekonomisk kris.
Det är absurt, men även om en produktion förstör mer än den skapar nytt – så är den lönsam. Samhälleligt olönsam förstås, men inte för ägaren. Och det är allt som spelar någon roll i rådande ekonomiska system.
Det här går inte att prata bort för Timbro och andra nyliberaler: det misslyckande deras idéer skapat kan alla se i ojämlikhet, naturförstörelse, onödig sjukdom, onödiga arbeten, otrygg framtid.
Problemet är att svaret från socialister sällan är konkret. Vi pratar gärna om systemfel, men vi visar alldeles för få exempel på hur vi tar oss ut ur detta vanvett.
Det behövs ett brett klimatsocialistiskt program som handlar om att göra, inte om att tycka. Och vi har en bra utgångspunkt.
Tack vare ett antal revolutionära förändringar av energiproduktion, matproduktion, forskning med mera kan vi idag presentera ett fungerande alternativ till förstörelsen, som samtidigt ökar egenmakten hos alla medborgare.
Solen ger oss all energi vi behöver. Att omvandla den till el är det billigaste sättet för varje medborgare att få användbar energi – historiskt billigare än alla andra former vi haft. Lägg till att vi med solel och batterier kan driva detta billigare än någon annan energiproduktion, dygnet runt, året runt.
Plötsligt kan vi utmana det privatiserade elnätssystemet, plötsligt självförsörja vår trafik, plötsligt bryta storföretagens makt över statens energipolitik.
Inte genom prat om ”hur det borde vara”, utan genom att faktiskt göra det. Det är detta solcellsrevolutionen handlar om – men bara om vi själva genomför den.
Detsamma gäller matrevolutionen, som vi kan genomföra lokalt över hela landet. Det blir betydligt billigare än det livsmedelsjättarna erbjuder.
Bostäder då? Vi kommer inte få banksystemet att bygga bostäder till de 700 000 svenskar som saknar det, men vi kan göra det själva genom att använda vår tillsammansmakt.
Om fackföreningarna slutade att skicka medlemmarnas pengar till spekulationsmarknaderna och banksystemet skulle tusentals lägenheter kunna vara verklighet för medlemmarna på några år.
Vi måste helt enkelt sluta skicka våra tillgångar till förvaltare som inte vill oss väl. Men ingenting kommer att förändras förrän medlemmarna börjar agera.
Allt handlar om att göra, inte om att tycka.Vi behöver inte Wallenbergs eller Lundbergs bank för att bygga billiga, klimatpositiva hyreshus. Vi behöver bara varann.
Vi behöver inte vänta på ”gratis” kollektivtrafik från det politiska systemet. Vi kan skapa det gemensamt, med robotbussar lokalt och med delad ekonomi.
Och vi kan gemensamt med AI och öppen källkod skapa en demokratisk diskussion baserad på verklig kunskap. Vi måste inte ge bort vår makt och vår information till techjättarna.
Bredvid den vinstperverterade ekonomin finns hela tiden en annan ekonomi. En solidarisk, en där människor fattar beslut om sina liv utifrån vad de vill, inte vad som lönar sig.
Vi skaffar barn för att vi älskar dem, inte för att de lönar sig. Vi behöver tänka på samma sätt kring den vardag vi skapar.
Även om exemplet är litet så är du via allemansrätten faktiskt självförsörjande på svamp och bär. Vi väljer om den rikedomen ska ruttna bort i skogen eller plockas in av var och en. Varje gång du plockar bär i skogen gör du en antikapitalistisk insats.
De stora motsättningarna sker alltid mellan löntagare och kapital, men den stora kampen om att rädda framtiden står lika mycket mellan sociala rörelser och kapital.
Aggressiviteten vi ser mot sociala rörelser som den enkla Rädda våtmarkerna (vem kan egentligen vara emot?) säger allt om hur farlig denna utmaning är för kapitalet.
Börsen har stigit med många procent det senaste decenniet, men landet har inte blivit rikare. Vi har bara flyttat resurser från stat och kommuner till privata finansbolag och den rikaste procenten.
Vårt reala kapital, alltså vår kraft att göra nytta, har inte vuxit – bara siffrorna. När kapitalets profeter pratar om tillväxten och nämner nya produkter och ökad rikedom gäller det att ha självförtroendet att säga att det inte alls är kapitalet som skapar allt detta.
Nej, det är människor som tagit fram ny kunskap och teknik och som omvandlat det i arbete. Kapitalet är bara en svulst ovanpå produktionssystemet och en broms för utvecklingen, eftersom förstörelsen kostar mer än frukterna.
Att prata om ”tillväxt” i ett samhälle där barn går hungriga är exempelvis en absurditet. Att prata om ”yttrandefrihet” utifrån mediemonopolens informationsmakt är lika absurt. (Att Elon Musk kan äga en egen kanal som X och styra miljoner människors information är för övrigt ett klockrent exempel på kapitalismens självskadebeteende.)
Vill man kan man studera finanskapitalets misslyckande bara genom att titta på grannlandet. Norges enorma ansamling av kapital i deras oljefond är ett kapital som gör ingenting alls utom att det spelar på finansmarknaden.
Man lever som en liten fästing på jordens marknader, äger några procent av alla aktier och vill inte göra något alls förutom att placera mer för att skapa ”rikedom”.
Men eftersom de företag man lever av skapar större förstörelse globalt än de skapar framtid är ekvationen tokfel.
Kostnaden för att återställa miljö och klimat är idag så stor att den skulle utradera vinster i många år hos världens företag. Därför kommer kostnaden läggas på löntagarna via staten och kommunerna. Precis som när Fukushimas kärnkraftshaveri skapade kostnader som inget kapital ville stå för, kommer staten få plocka upp alla krisnotor.
Ja, vi har fått en ny extremhöger, en fascistisk som putsas ren av borgerliga partier och landets giriga höginkomsttagare. Men denna politiska kraft är inte för egenmakt, tvärtom: de vill använda staten som ett sätt att styra och begränsa människors frihet.
För klimatsocialister gäller det då att stödja ökad frihet, men inte bara i ord utan i försvar av minoriteter. Ytterhögern motarbetas med konkreta exempel på gemenskap – och med skapande. Inte med förfäran över vad de säger.
Du som läser det här har förmodligen ingen förmögenhet. Du jobbar troligen och har samma stress och oro som många andra för utvecklingen. Du kan inte ändra världen själv men du kan göra en del tillsammans med andra.
I höst kommer vi – med vår lilla kraft – försöka presentera nya projekt som kan ge hopp. Men den resan blir lyckad först den dag andra tar vid och gör liknande saker utanför girighetens enfaldiga fängelse.
Hopp är inget vi får. Det är något vi skapar.
