Men enligt expertisen i sociala medier är den muslimska kvinna som går förbi offret provocerande oberörd. Hon tittar inte ens på den som ligger nedanför hennes fötter. Hon talar istället i telefon, som om hon vore ute för att köpa en lunchsmörgås och passade på att ringa någon vän. Kanske för att jubla över alla icke-muslimer som hamnat under terroristens bil. Ler hon inte till och med? 

De här fria spekulationerna utifrån bilden eskalerade snabbt. Många hittade sitt argument för att islam dels samsas helt naturligt med våldshandlingar, dels har ett abnormt värdesystem som gör varje försök till integration omöjligt. Muslimer jublar när kristna dör! Det var tolkningen, baserad på att alla utom kvinnan i slöja är vita, och på … Ja, vad? Fördomar. Viljan att exploatera mördade. 

Den som bryr sig om att granska bilden upptäckter att samtliga utstrålar skräck. De som vårdar offret, hon som går förbi. Allt du behöver göra är att zooma in en aning. Hennes ansikte är förvridet, någonstans mellan chock och tårar. 

Lorriman noterade hur hans bild fortplantade sig, hur den blev kidnappad av falska antaganden och rasistiska kommentarer. Han hoppades att sanningen skulle räcka. Så han berättade om hur kvinnan just kommit ner från bron, ”uppenbart förstörd”, inte kallsinnig, inte upprymd. Men bilden spreds vidare. Till sist tvingades kvinnan försvara sig. Hon gjorde det i en intervju med Tell Mama, en grupp som arbetar mot diskriminering som drabbar muslimer. Vad kände hon då hon fotograferades? Sorg. Rädsla. Oro. Hon – som förblir anonym – säger:

”Till de individer som har spekulerat i vad jag tänkte i de fasansfulla ögonblicken, skulle jag vilja säga att jag inte bara har utsatts för att bevittna efterdyningarna av en bedövande terrorattack, utan också för att hantera upplevelsen av att hitta bilden på mig överallt i sociala medier, placerad där av de som inte kan se bortom mina kläder, men som drar sina slutsatser från hat och främlingsrädsla.”

Föreställ dig.

Du ser trasiga kroppar, du kan inte veta om attacken är över. Kanske kommer fler bilar som söker mänskliga måltavlor. Kanske har bomber placerats ut. Du märker att en skadad kvinna redan har fått hjälp, att hon blir omhändertagen. Så med vetskapen, och med farhågorna, bestämmer du dig för att fly. Samtidigt ringer du din familj för att de åtminstone ska veta att du lever.

Senare upptäcker du att tusentals – i Storbritannien, i USA, i Sverige – har bestämt sig för att du är skyldig till att bagatellisera massmord och det hot som fundamentalister utgör mot demokratier.

Nej, du hinner inte ens börja bearbeta det obeskrivliga du har upplevt. Trots sorg, rädsla och oro tvingas du ställa upp på en intervju där din frustration uppfyller varje ord. Du måste försvara dig. Jag var ledsen. Det var hemskt. Jag var rädd. 

Du överlevde terrordådet, men nu blir du istället utplånad av en mobb. Du vet att de bara registrerar slöjan. Du är ingenting mer. Du får inte vara mer. (Lorriman fotograferade andra som passerade, andra bilder, men de blev inte upprinnelse till rasande drev.) Du är terroristen. Masood. Bryssel. Paris. Nice. Köpenhamn. Förövarnas skuld är din skuld, du accepterade den med religionen. Du är förtryckande patriarkat. Du är hederskultur. Du är spöstraff. Du är könsuppdelad simbassäng. Du är Islamiska statens överproducerade avrättningsfilmer. Du är plötsligt ett främmande element i en stad som haft en muslimsk befolkning sedan 1500-talet. 

Du är allt detta och mer därtill.

Föreställ dig.

Att överleva ett terrordåd bara för att jämställas med terroristen, med en man som verkar ha svävat mellan radikaliserad ideologi och utåtagerande galenskap, stegrad av kokain och steroider och gedigen erfarenhet av att skada sina medmänniskor (Masood beskrivs som ”psykopat” av alla som råkat ut för honom genom åren, han har misshandlat kvinnorna han levt med och knivhuggit männen han hamnat i konflikt med).

Det är bortom kränkande.

Det är exakt den polarisering som islamister och övriga högerextrema bejakar. 

Men sådana krafter vinner inte för att en hetsande minoritet utnyttjar en muslimsk kvinnas trauma. De vinner bara om alla vi andra sugs in i deras svarta hål. Börjar tänka att islam är det största hotet mot vår civilisation sedan Andra världskriget (vilket Jimmie Åkesson hävdar). Börjar tänka att islamism är islam, att islamism är alla muslimer, att alla muslimer är likadana.

Där är vi, majoriteten, ännu inte. 

Men islam är Sveriges minst omtyckta religion, enligt Som-institutet. 54 procent har en negativ uppfattning. Och när hittade du senast något positivt om islam eller om muslimer i nyhetsrapporteringen? Härom året granskade 416Labs samtliga rubriker som publicerats i New York Times senaste decennierna. Förekomsten av ”islam” och ”muslimer” har ökat med 700 procent sedan 1990. Inget av de vanligaste värdeorden kopplade till publiceringarna var positivt laddade.

Vad ser du själv när du tittar på bilden?