En mamma nattar sitt barn och återgår sedan till att sy. En man stirrar ut i luften med en död blick. Det är ögonblick fångade av Alexander Mahmoud i ett DN-reportage signerat honom och Marianne Björklund. Scenen utspelar sig i en av fast fashion-företaget Sheins fabriker i Kina. 

Panyu, en del av storstaden Guangzhou, samlar över 10 000 textilfabriker. Distriktet har fått smeknamnet ”Shein village”. Det är där de skapas, de kopiösa mängder klädesplagg som varje dag skickas till Europa och USA. 

H&M och Zara arbetar i snigeltakt i jämförelse: Shein trycker ur sig makalösa 10 000 plagg om dagen på sin hemsida. En Shein-sömmerska producerar 500 klädesplagg per dag, enligt en granskning av Channel 4, och den som gör fel riskerar att bli av med två tredjedelar av dagslönen.

Fabriksarbetarna i DN-reportaget jobbar i regel fjorton timmar om dagen. De är inte lediga ens på helger – men beskriver ett söndagspass som bara pågår till klockan 18 som ”ledigt” – och lönen går inte att leva på. Arbetsledaren Sun säger till DN att Shein som mest betalar 4,50 kronor per plagg. 

Det är därför man tummar på kvaliteten, berättar personalen. Analyser har dessutom visat att Sheins kläder innehåller höga halter av hormonstörande och cancerframkallande kemikalier. Det är illa för de som – trots alla varningar – köper plaggen, men kanske ännu värre för fabriksarbetarna som lever sina liv bland materialet.

Vi vet ju att det går till så här, vill jag flika in. Shein och andra bolag i samma kategori har granskats gång på gång. Och de flesta av oss förstår att någon annan betalar det verkliga priset när en klänning kostar 79 spänn.

Som konsument behöver man förstås sluta handla på Shein. Men samtidigt finns det ingen garanti för att andra kedjor är mer än marginellt bättre, både vad gäller arbetsförhållanden och miljöpåverkan. H&M, Lindex, Gina Tricot – nästan alla klädkedjor, även de mer exklusiva – har sin tillverkning i Kina, Turkiet, Indien och/eller Bangladesh.

Varför får de betala sina producenter 4,50 kronor per plagg?

Några aktörer är transparenta med vilka leverantörer de använder sig av, men långt ifrån alla. Jag vet inte om lösningen är att förse prislapparna med en bild på mamman som nattar sitt barn i fabriken – ”varning, ditt köp kan leda till mänskligt lidande” – men något behöver vi onekligen göra. 

Jag tänker att konsumenter som exponeras för billiga kläder är som barn i närheten av tårta – det är så lockande, och så enkelt, att ta för sig. Steg ett måste vara att gömma tårtan i kylen, göra den lite mindre lättåtkomlig. Varför får klädkedjorna pumpa ut nya kollektioner varje vecka? Varför får de betala sina producenter 4,50 kronor per plagg? 

Men vi behöver också konfrontera oss själva med kärnfrågan. Varför vill vi handla? Varför gör vi det trots att vi inte behöver och trots att vi vet att arbetsvillkoren i branschen suger? 

Det finns just nu tillräckligt med plagg i världen för att förse människosläktet med kläder i sex generationer framåt. Men vi shoppar som om garderoben vore tom: 25 nyproducerade plagg per svensk och år. Naturskyddsföreningen rekommenderar max fem.

Kanske är det svårt att helt få bort köpsuget, men vi har ju ärligt talat inte ens försökt. 

Vi kan ställa krav på produktionsvillkoren, så att priserna inte blir så sanslöst låga. Vi kan införa ett förbud mot nya kollektioner varje vecka. Vi kan göra det enklare att handla second hand och att reparera det vi redan har, och så vidare.

Men någonstans måste man ju börja, förslagsvis med sig själv. Behöver man motivation att avstå nästa köp kan man ta fram bilderna i DN-reportaget. Barnet som sover i fabriken. Mannen vid symaskinen, han med den döda blicken. 

Lågt pris för vissa, högt pris för andra. Snabb tillfredsställelse här, evigt lidande där.