Jag är själv en man långt upp i åren. Jag är glad över att ha fått ett långt liv, längre än mina föräldrar. Den som inte tror på ett liv efter detta ser livstiden som den enda definitiva tillgången. Men tanken på ett evigt liv på jorden är förskräcklig. Det är döden som ger livet dess dynamik. Det är så mycket man måste hinna innan det blir för sent.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Om man hade en tid utan slut framför sig kunde man skjuta upp allt till morgondagen, eller nästa år, eller nästa millennium.
Det ändliga livet är en lång sammanhängande process. Redan en ettåring åldras. Ålderdomen börjar inte en bestämd dag. Lika lite som man ser gräset växa ser man åldrandet i ett ansikte som man möter dag efter dag. Det är främlingar som kan bedöma ens verkliga ålder. Jag minns första gången någon erbjöd mig sin plats på spårvagnen. Förfärligt! Men numera är jag glad att få sitta.
Det finns både för- och nackdelar med att vara gammal. Nackdelarna är välkända. Även den som är någorlunda frisk blir lite bräckligare för varje år. Man har sina små eller stora krämpor. Gränserna för vad man kan göra blir snävare.
En annan nackdel är att fler och fler av ens vänner och bekanta försvinner för alltid. De lämnar tomrum efter sig. I svindlande ögonblick kan jag inse att de allra flesta som jag lärt känna i mitt liv nu är döda. De formar en nästan ändlös rad i mitt minne, alltifrån människor från min barndoms Vittskövle till dem som nyss var mina nära vänner.
Men det finns fördelar också. Har man ännu ett gott minne – och det har jag! – är det en glädje i att komma ihåg det man varit med om, de miljöer man upplevt, de människor man mött. Det är som en film som man när som helst kan spela upp för sig själv Minnena är säkert lite naggade av tiden, retuscherade, ibland alldeles förljugna. Men de finns där, och när tillfälle bjuds återger jag dem gärna för andra.
En gång för längesen sa min fru att hon ville bli gammal eftersom det är först då som man vet vad livet är. Man har upplevt hur det är att vara barn och ung och medelålders – och till sist lär man sig också ålderdomens grammatik. Det var klokt, tyckte jag redan då, och jag gjorde hennes visdomsord till mina.
Kort sagt, det är roligt att veta vad livet är eller åtminstone vad det kan vara.
Ett annat glädjeämne är de yngre människor som man lär känna. Själv har jag åtskilliga av dem nära inpå mig: barn, barnbarn, till och med barnbarnsbarn. Jag har följt dem alla som små, många av dem nu som tonåringar, några som vuxna. Ja de äldsta är inne i medelåldern. Alltid är det lika förunderligt att följa deras utveckling.
Jag hade ett arbete där jag träffade yngre människor. Framför allt var det mina doktorander. De flesta av dem blev personliga vänner.
Ja, jag har haft ett privilegierat liv. Mitt arbete slet inte ut mig. Jag var i god form när jag gick i pension, 67 år gammal. Den som haft tunga, slitsamma, stressiga jobb orkar sällan så länge. Kroppen tar stryk och ofta själen också.
Moderatledare brukar rya om att man bör jobba till 75. Själv hade jag nog kunnat hålla på så länge. Men en underslöterska? En plåtslagare? Sådana finns inte inom synfältet för en moderatledares, som däremot ser sin egen förestående ålderdom tryggad som välbetald senior advisor åt något obskyrt företag i PR-branschen.
En gång för längesen hade jag en svärfar som jobbade på järnverk. Han hade treskift. Det betydde att han på tre veckor hann jobba dygnet runt, ena veckan från fyra på morgonen till tolv, andra från tolv till åtta och tredje över natten. Arbetet var tungt och inte nog med det: han måste också hela tiden stressa för att hålla ackordet.
Han höll ut i det längsta, men under de sista åren i arbetslivet orkade han inte längre. Arbetsledningen satte honom då på att sopa. Det upplevde han som en nesa, ja en personlig förolämpning. Han slapp slitet men det var i det tidigare arbetet som han haft sin stolthet.
Pensionssystemet är upp-och-nervända världen, och värre blir det om liggande förslag blir antaget. Jag minns själv med viss vämjelse hur jag efter 65 fick någon sorts bonus på min kommande pension. Borde det inte vara tvärtom – pengarna skulle gå till dem som är utslitna vid 60?
Nu ska lägstaåldern för pensioner höjas, liksom högstaåldern. Detta sker i en tid när de sociala skillnaderna mellan medellivslängd redan är mycket stora. Förslaget är avskyvärt. Det kommer ännu mer att öka på växande klasskillnader.
Visst, jag vet att det är ett problem att pensionärerna blir allt fler. Överallt ser jag dem, mina jämnåriga. Nu har också de som är betydligt yngre än jag sällat sig till den växande skara som lämnat sina arbeten.
Vi är en växande skara. Det är ett samhällsproblem. Men lösningen är inte att göra det svårare för dem som haft ett tungt arbete. Maximen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” låter som en avlägsen hälsning till den tid som är vår. Men den borde vara en ledstjärna för alla som strävar efter ett rättvisare och mer solidariskt samhälle.
