Lydia Wåhlsten på Svenska Dagbladet skriver att arbetslinjen glider januaripartierna ur händerna och att de borgerliga partierna måste ta den otacksamma kampen om a-kassan. Ellen Gustafsson på Dagens industri kallar höjningen av a-kassan för en dödsstöt på ”arvet från Alliansen och den framgångsrika, utstakade arbetslinjen”.

Visst kan man kalla arbetslinjen framgångsrik. Framgångsrik i att urholka a-kassan och ersättningarna. När coronakrisen slog till stod var tredje utanför. Och för dem som ändå var med var taket för ersättningarna så lågt att det var svårt att klara sig.

Det är så klart precis det som är meningen med arbetslinjen. Att göra trygghetsnät som a-kassa, sjukförsäkring och försörjningsstöd så tunna och grovmaskiga att människor tvingas att ta vilka arbeten som helst, till vilka villkor som helst. Att ta makt från de som jobbar och ge till dem som äger. Lydia Wåhlsten bryr sig inte ens om att försöka försköna det. Höjd a-kassa ”minskar viljan att ta de där otacksamma jobben som människor annars flygs in för att ta i exempelvis skogs- och jordbrukssektorn”, skriver hon.

Men arbetslinjen är sjuk. Väldigt sjuk. Och den har gjort hela vårt samhälle sjukt. Det är precis den här arbetslinjen som har tvingat människor att hoppa runt på timvikariat i äldreomsorgen, utan möjlighet att kräva bättre villkor som fast anställning och kompetensutveckling. Det är den här arbetslinjen som har tvingat människor att gå till jobbet istället för att stanna hemma när de har haft ont i halsen. Det är den här arbetslinjen som har gjort att coronapandemin har slagit så hårt mot de områden där människor inte har trygga jobb att gå till.

Sverige kan i coronakrisen få en arbetslöshet på upp till 15 procent. När samhället stannar av, butikerna och fabrikerna stänger, då är det de anställda som får ta smällen och gå hem. Det handlar inte – och har aldrig handlat – om arbetsvilja. Att förändra kraven så att fler kvalificerar sig till a-kassan och höja ersättningarna så att fler ska klara av att fortsätta betala för maten och hyran är nödvändigt för att inte kasta ett helt samhälle in i fattigdom.

Rehbinder, Wåhlsten, Gunnarsson och kompani kräver att de här förändringarna bara blir tillfälliga. Men den sjuka arbetslinjen har ingen plats efter coronakrisen. Det har däremot arbetarlinjen.
Vi ska så klart skapa nya arbeten. Vi behöver arbeten. Men det ska vara friska arbeten. Sådant som gör oss bättre. Fler anställda i äldreomsorgen, med fasta jobb, bra löner, med makt att ställa krav på utrustning och utveckling. Friska jobb inom skogs- och jordbrukssektorn också så klart. Vi kan inte leva utan den. Men jobb med schyssta villkor. Även för de som flygs in. Och en a-kassa som ger makten tillbaka till de som arbetar.

Höjd a-kassa är inte ett par nedkissade byxor.

Höjd a-kassa är de stabila skor som gör att vi kan gå långt.