Stiglitz menade att eurosystemet fördjupat klyftorna mellan länder och ökat ojämlikheten, främst därför att förlusten av en egen valuta gör att krisande nationer har mycket svårare att parera svängningar i ekonomin. De kriser som euron orsakat räknar Stiglitz om i arbetslösa, i självmord, i förlorade framtidsutsikter. En upprörd Stiglitz skrev i sin statistiktunga bok ut känslor som man sällan hittar hos nationalekonomer, så som att eurons arkitekter ”fullständigt saknar empati” inför de enorma skarorna av arbetslösa och plågade människor som finanskris och eurokris stampade fram.
Och nu krisar EU på många sätt. I väster lämnar Storbritannien EU, i öster står de auktoritära regimerna som spön i backen – senast med de nationalkonservativas seger i polska presidentvalet – och i syd har vi alltså jätten Italien, med en gigantisk statsskuld och en ekonomi i fritt fall. Italien är EU:s tredje största ekonomi och en verklig krasch där skulle skaka både EU och eurosamarbetet. I dagsläget går det förstås inte att förutspå nästan någonting säkert vad gäller pandemins ekonomiska effekter de närmaste åren.
Men de toppmöten som nu går av stapeln inom EU har handlat om det stora kris- och stimulanspaket som kommissionen vill lansera. De allra flesta som hör om ett så stort stimulanspaket – i alla fall på vänsterkanten – gläds naturligtvis spontant. Äntligen tar Europa ett steg ut ur det Tysklandsinspirerade åtstramningstänkande som varit förhärskande i årtionden och dessutom har vi plötsligt ett stimulanspaket med gröna förtecken! Kan det bli bättre? En återhämtningsfond på 750 miljarder euro! Och 500 miljarder av dem ska bestå i direkt stöd/bidrag till länder som drabbats av nedgången i ekonomin! Det är oerhörda belopp vi talar om, även om de i proportion till Europas samlade ekonomi ändå inte är astronomiska.
Spontan glädje var nog den första känsla som varje keynesianskt lagd medborgare fick när beskedet kom att Frankrikes och överraskande nog Tysklands ledare pussat varandra på kinderna och gett klartecken för ett enormt stimulanspaket.
Men snabbt infinner sig eftertanken. Ett så stort ekonomiskt åtagande från EU – vad innebär det? Tja. Det kan faktiskt vara det första steget mot födelsen av en europeisk stat. En så stor ekonomisk insats kräver att EU tar gemensamma överstatliga lån och kanske också inför skatter på EU-nivå. På sikt har då det första steget tagits mot ett Europas förenta stater. Vill vi ha det? Vill jag ha det?
Personligen är jag övertygad om att vi förr eller senare hamnar i en sådan överstatlig union, en federation. På riktigt lång sikt, låt oss säga ett par generationers tid, är det antagligen så det kommer att gå. Problemet är att det knappast finns något stöd för en EU-stat i dagsläget och knappast ens på årtiondens sikt. En sådan federation förutsätter dessutom att de idag enorma skillnaderna mellan olika EU-länder har utjämnats dramatiskt och inte ens då lär nog unionen vara ett så kallat optimalt valutaområde.
Det andra problemet med stimulanspaketet är att det helt enkelt kommer för sent. Inte förrän om tidigast ett par år kommer det att ha reella effekter. Mycket pengar kommer också att göda korruption i skakiga östländer.
Nyligen gick ett antal debattörer, bland annat Leif Pagrotsky, ut och konstaterade att det finns ett hemligt ”djur” i detta gigantiska stimulanspaket: I själva verket är det i första hand ett sätt att försöka rädda eurosamarbetet. ”EU:s coronastöd en dimridå – för att rädda euron”, löd rubriken på Expressens debattsida. Något egentligt stöd till coronadrabbade ekonomier är det enligt Pagrotsky inte alls fråga om utan ett sätt att förhindra att framför allt Italien kraschar och därmed att euron riskerar att falla samman. Merkel och Macron vill rädda ett valutasystem, inte människor.
De så kallade snåla länderna har fått utså mycket kritik för att de motsatt sig stimulanspaketet, däribland Sverige. Den svenska regeringen, liksom stora delar av oppositionen, motsätter sig paketet av ekonomistiska skäl: Du skall icke skuldsätta dig. Det argumentet har jag aldrig gett något för. Den som aldrig sätter sig i skuld – det vill säga investerar – blir tvärtom aldrig fri. Jag misstänker att större delen av regeringen egentligen önskar sig ett svenskt medlemskap i euron och att det är därför som ingen där klarar av att säga det som Pagrotsky pekar på: Det här paketet är i långa stycken till för att rädda ett eurosystem som inte är bra för Europas befolkningar.
Den här ledaren har inget entydigt budskap, annat än att det är nödvändigt att grubbla över och analysera ett stimulanspaket som vid första intrycket bara kan kännas positivt. I slutändan kanske det verkligen är bättre med vilka stimulanser det än är frågan om, oavsett syftet med dem? Jag vet inte riktigt. Men jag tror mig veta att euron inte är bra för den europeiska jämlikheten och jag tål inte att ett stimulanspaket utmålas som något annat än det i verkligheten är.
