Att låta a-kassans tillfälliga regelförbättringar förlängas i två år är bra. Riktigt bra. För den enskilde som drabbas av arbetslöshet och för landet som helhet, då en reell inkomstbortfallsförsäkring underlättar återgång i arbete. Och som LO-ordföranden Susanna Gideonsson kommenterade så betyder det att nästa valrörelse får avgöra om reglerna permanentas eller rivs upp. En tydlig höger-vänster-fråga är precis vad som behövs för en valrörelse i ett allt för råddigt politiskt landskap.

Förstärkt arbetslöshetsförsäkring kombinerat med fler utbildningsplatser, riktade stöd till företag och höjda statsbidrag till kommuner och regioner ger goda förutsättningar för att dämpa effekten av den ekonomiska nedgången och därmed följderna i välfärden.

En budgetökning på mer än 100 miljarder går inte att kalla något annat än expansiv finanspolitik. Precis vad som behövs när världen akut kastas in i en lågkonjunktur.

Någon kanske tänker att jag borde vara nöjd utifrån de givna förutsättningarna. Det är en massiv högermajoritet i riksdagen och för att alls få till en regering och en budget krävs förhandlingar med centerpartiet och liberalerna. Alla måste ju ge och ta i en förhandling.

Jo, jag fattar det. Men problemet är att stora delar av det som högerpartierna förhandlade in i budgeten minskar effekten av regeringens ambitioner. Till exempel äventyras hemtjänsten av fortsatt och utvidgat skatteavdrag för hushållsnära tjänster, vilket både tankesmedjan Balans och Arena idé påpekat. Risken är hög att ojämlikheten i vilket stöd äldre får ökar, trots att regeringen skjuter till extra resurser till den kommunala äldreomsorgen.

Det går också att peka på nedsättningen av arbetsgivaravgiften för unga. Alla utvärderingar av nedsättningen har visat noll effekt vad gäller att fler unga ska kunna att ta sig in på arbetsmarknaden. Det har vara bara varit pengar i sjön. Eller nej, inte pengar i sjön. Pengar rakt i fickan till arbetsgivare som redan har många unga anställda. Mc Donalds-bidrag som det kallades. Om de pengarna istället hade kunnat användas till att förbättra möjligheterna för praktik och/eller utbildning för unga så hade fler fått chans att etablera sig på arbetsmarknaden.

För att inte tala om generella skattesänkningar. Få saker är så fel i en vikande konjunktur som att ösa gemensamma pengar över de som redan har mest i plånboken. Ett ytterligare jobbskatteavdrag drar undan resurser som mycket väl skulle behövas i välfärden samtidigt som utfallet ökar den ekonomiska ojämlikheten. Tveklöst leder sänkt inkomstskatt till mer pengar till den som har mest och småslantar till lågavlönade.

Det vanligaste borgerliga argumentet för skattesänkningen är generellt att folk ska vilja jobba. Eh? Som om problemet vore att folk inte vill jobba. Att tro att någon hundralapp till i månaden skulle vara en morot för att den som är arbetslös tar sig i kragen och skaffar sig ett jobb vittnar om en människosyn som inte är helt positiv.

Nu i krisläge så är argumentet också att det stimulerar konsumtion. All utvärdering av tidigare jobbskatteavdrag visar att det är ett argument som svajar. De med låga inkomster använder den extra slanten till konsumtion, men den som får mest har redan mycket och där påverkar det inte konsumtionsmönstret. Om det är ökad privatkonsumtion som budgeten vill åstadkomma finns betydligt mer effektiva och träffsäkra sätt.

Om de åtta miljarderna istället lades på till exempel höjt bostadsbidrag, höjt tak i sjukförsäkringen, höjt barnbidrag eller kanske höjt bostadstillägg för pensionärer skulle nära nog varje krona gå till inhemsk konsumtion för att dämpa konjunkturnedgången och motverka arbetslöshet. Dessutom skulle jämlikheten öka, inte minska.

Det är en budget lagd av en socialdemokratisk ledd regering. Det märks. Det är stora satsningar på jobb och välfärd. Men det hade kunnat vara så mycket bättre. Det märks nämligen också tydligt att ett knippe högerpartier haft fingrarna med i syltburken och de har lagt sin energi på att skvätta ut sylten utanför. Då finns det mindre att fördela för att stärka jobb och välfärd och för att återta en högre ambition för jämlikhet.

Summa summarum: Två steg framåt och ett steg bakåt.