Men något har hänt. Marknadsliberalernas värld har skakats om och plötsligt finns fienderna på den egna sidan. Populisterna, de intoleranta, de som vill stänga gränser och marknader, är nu inte längre kommunisterna, utan högern. Det kan till och med vara de egna vännerna. 

Och plötsligt är en författare som Anne Applebaum mycket läsvärd. Hon måste nu ta itu med ett dilemma – hur kunde högern splittras så? Applebaum inleder sin nya bok ”Twilight of Democracy – The Failure of Politics and the Parting of Friends” med en ögonblicksbild från nyåret 1999. Platsen är nordvästra Polen, där Applebaum bor med sin make, den polske högerpolitikern Radosław Sikorski, och stämningen är på topp. Den östeuropeiska antikommunistiska högern skålar med västpolitiker och journalister som alla är överens om att det nya millenniet kommer blir deras tid: frihet, privatiseringar, Europa! 

20 år senare talar hälften av gästerna inte ens med Applebaum. Konspirationsteorier om judar, hat mot homosexuella och ren fascism har blivit deras nya melodi. Den traditionella högern tappar sina medlemmar. Till och med Spanien som har varit vaccinerat mot fascism sedan diktaturens fall för fyrtiofem år sedan, har nu också i Vox fått ett framgångsrikt fascistparti vars fiender framför allt är Katalonien och feminism. Grundaren är en avhoppare från Partido Popular. Och Applebaum tvingas fundera över vad det är som har hänt.

Det är, som Applebaum skriver, inte globaliseringens offer som gått till fascismen. Hennes vänner är rika, högutbildade, privilegierade. Hon försöker kontakta dem för att få svar, men de ignorerar henne eller låter sig intervjuas bara för att lägga ut samtalet på nätet i förvanskad form där Applebaum framstår som en Soros-agent. De har också bytt personlighet: de är vresiga, paranoida och ohederliga.

Applebaums teori är att högerns transformering inte har något med ekonomi att göra – det beror istället på internet. Traditionella medier har förlorat sin makt och istället kan vem som helst sprida vad som helst, vilket har gjort att ”ilskans politik” tagit över.

Det är en slutsats hon dock tvekar att dra hela vägen, eftersom hon i princip är för yttrandefrihet. Dit fogar hon den personliga ambitionen hos många högerpolitiker. De som blev förbisedda i de postkommunistiska regeringsbildningarna har närt en revanschlystnad, och när fascismen erbjuder dem en plats har de inga problem att byta åsikter. 

Jag tror inte på termen ilskans politik. Jag finner den banal. Alla revolutioner, alla förändringar, drivs på något sätt av ilska. Jag tror också att Applebaum förbiser den roll som den marknadsliberala ordningen, och dess institutioner som WTO, IMF, Nato och EU spelat i att driva fram en extremt ojämlik och volatil värld. Hon förbiser också att högerns antidemokratiska rötter går djupt: Franco, Pinochet, apartheid, Jim Crow och motståndet mot allmän rösträtt.

Men jag tror att Applebaum ändå har satt fingret på något även om termen inte är precis. Det är ett orkestrerat hat, en iscensatt paranoia som den nya högern försöker driva fram.

Samma sak noterar Barack Obama i sin nya bok ”Ett förlovat land”. Det är då hans motståndare i presidentvalet 2008, John McCain, utser Sarah Palin till vicepresidentkandidat, som Obama inser att något har hänt. Plötsligt gällde inte de gamla reglerna längre. Det spelade inte någon roll att Palin blandade ihop Nord- och Sydkorea och gjorde vulgära utfall åt alla håll. De republikanska väljarna ville bara ha mer. Det var som om själva vulgariteten, aggressiviteten, var det som tände dem.

Det som förebådades då var vågen som skulle ersätta Obama med Trump. Och som kulminerat i att fascister och nazister stormat Kapitolium i ett försök att avbryta den demokratiska processen. Det är nu upp till bevis för dagens höger, menar Applebaum: Kommer den att klippa av banden till sin antidemokratiska falang?