Den enkla förklaringen är att de är höger.

De vill helt enkelt omfördela gemensamma resurser från välfärd till privata vinster.

I förra veckans riksdagsdebatt om att begränsa möjligheter till vinstuttag hade de borgerliga och Sverigedemokraterna svårt att med rationella argument försvara sina ställningstaganden. Det blev i stället en hel del högljudda men synnerligen vaga hot om att Ragnarök är nära förestående. Eller i alla fall att vi kommer få horder av förvildade barn utan en skola att gå i om vi inte fortsätter ge möjlighet till obegränsade vinstuttag ur skolan.

Det var svårt att följa högerns logik i debatten. Den som vill förstå den frenesi med vilken de försvarar skatteläckaget måste dra tanken vidare i tangentens riktning. Där anas konturerna av ett systemskifte.

För att kunna privatisera den gemensamma välfärden krävs att den spelar på marknadens villkor. Då blir beställare och utförare i kommuner en nödvändighet, så att det skenbart blir konkurrensneutralt. Vilket förhindrar utveckling av välfärden och driver alla verksamheter till att ha högsta fokus på att pressa kostnader.

Att stycka upp verksamheter är också ett steg på vägen. Så som Filippa Reinfeldt som sjukvårdslandstingsråd drömskt beskrev sin ambition kring Södersjukhuset som en ”vårdgalleria”. Alltså ett hus där du kan gå in och shoppa den vård du är intresserad av från en räcka av olika privata utförare. Som på en shoppinggalleria, fast för sjuka människor på ett akutsjukhus.

Det offentligas uppgift blir att tillhandahålla infrastrukturen. Nya Karolinska är byggt enligt den principen. Det är ett skandalbygge som läcker pengar värre än något annat borgerligt misslyckande (möjligen undantaget Nuon-affären), men förutom pengaskandalerna har moderaterna i Stockholms läns landsting gett Boston Consulting Group ett orimligt ansvar för verksamheten. Konsulterna har organiserat huset så att alla lokaler ska kunna användas till all verksamhet. Vilket så klart ytterligare fördyrat bygget för skattebetalarna, men ger den infrastruktur som gör att varje lokal kan hyras ut till företag som vill bedriva vård, oavsett vilken.

Poängsystem som leder till vinster, konkurrens mellan vårdgivare, uppstyckning av verksamheten och infrastruktur för privatiseringar är alla steg på vägen mot ett annat sätt att organisera välfärd – ett systemskifte.

Nu kanske någon säger att jag argumenterar mot alla former av privata inslag i välfärden. Så är det inte. Det går alldeles utmärkt för en kommun eller ett landsting att sluta avtal med andra utförare även i ett system som fördelar resurser utifrån behov och välfärdsambitioner i stället för marknadens principer. Det kommer antagligen inte vara så lönsamt för stora koncerner med kortsiktiga avkastningskrav, men det skulle ge möjlighet för andra som idag slås ut i konkurrensen och som vill bidra i välfärden för att de har en idé om hur en skola, ett äldreboende eller en fritidsgård kan bli ännu bättre.

Det skulle kunna betyda reell mångfald om den som är äldre till exempel kan få välja att bli tvättad av någon som talar hens modersmål, inte bara välja på en lång lista med olika företag som alla ger exakt samma tjänst. Dagens system hindrar småskaliga och idéburna utförare i välfärden. De passar heller inte in i högerns våta dröm om en marknad som vilken annan, också när det ska konsumeras barnomsorg, utbildning eller vård. De små vårdutförarna har använts som sköldar i argumentationen, men det är inte den reella mångfalden högern är intresserade av.

Det är marknaden som är målet. Det är därför högern är enormt engagerad i frågan om vinster i välfärden. Inte bara för att deras kompisar ska bli rikare, utan för att det är ett viktigt steg i ett systemskifte i välfärden. Men vet ni vad? Välfärd är för viktigt för att leka affär med. Det är hög tid att sätta stopp för både vinstuttag och marknadiseringen av välfärden.