För 20 år sedan var det vänstern som var maktkritisk. Det var den frihetliga vänstern som först skapade alternativa nyhetsmedier som Yelah, Indymedia och Motkraft. Samtliga är nedlagda idag – Indymedia lever i stort sett bara kvar i Grekland. Det var då högern som stod för uppfattningen att makten per definition gick att lita på just därför att den hade makten, att samhället fungerade som det ska och att vi levde i den bästa av världar. Högern var påklistrat positiv och kallade vänstern för "nej-sägare", medan högern alltid sa ja till alla nya förslag, så till den grad att deras argument för EU var "Det är roligare att säga ja”. Högern var etablerad, vänstern var alternativ. Under hela min uppväxt var högermänniskor de som lydde lärarna utan att ifrågasätta, som gjorde som man blev tillsagd och tyckte det var opassande att säga ifrån. 

Den typen av höger förlorade alltmer mark under 00-talet. Högern som politisk kraft kom att återuppfinna sig själv genom att inkorporera den invandrarfientliga rörelsen och därmed framstå som ”maktkritisk”. I själva verket är det en höger som inte alls är kritisk mot den verkliga makten, det vill säga kapitalet och dess institutioner: IMF, EU, Nato. Vad den gör är att appropriera vänsterns språk och tankestruktur, som den sedan blåser ut och fyller med eget, giftigt innehåll. Det är en gammal fascistisk strategi.

Den franske anarkisten Daniel Guerin beskriver den i sina resor genom Tyskland 1932 och 1933. År 1932 sjöng man fortfarande socialistiska sånger i Tyskland – år 1933 hade nazisterna tagit över dem. Melodierna var desamma, men orden hade bytts ut. Guerin beskriver sin förvirring när han hör något så välkänt som plötsligt blivit något helt annat. 

Det är precis den taktiken den internationella fascismen använder sig av idag. Man behåller melodierna, men byter ut orden. 

Varför skapar man inte en egen melodi? För att det är mycket smartare att ta över våra. På det sättet skapar man en kognitiv dissonans – det låter bekant, men är det inte – samtidigt som man omöjliggör för vänstern att hålla fast vid samma melodi, då den med ens fått en otäck klang.

Precis detta är vad som sker med fältet maktkritik idag. Det har blivit minerat. Vänstern ser därför ut att stå inför två alternativ: fortsätta med maktkritiken som vanligt eller överge maktkritiken helt och hållet.

Att fortsätta som vanligt är svårt, för att inte säga omöjligt. Ett exempel: Feminister har till exempel länge riktat kritik mot diverse NGO:s för deras stöd till prostitutionslobbyisterna, däribland Bill and Melinda Gates Foundation och Open Society Foundation. Dessa organisationer har länge gett bidrag till lobbyorganisationer som arbetar för att sexköp och koppleri ska legaliseras, ofta med förklaringen att det handlar om att motverka hiv. Problemet är att Open Society Foundation ägs av George Soros och därför går det inte ens att tala om saken idag, eftersom George Soros är målet för en vansinnig konspirationsteori som drivs av extremhögern i framför allt Ungern, som går ut på att han är ansvarig för att ta flyktingar till Europa. Att fortsätta som vanligt är därför inte ett alternativ, därför att den som använder namnet George Soros blir idag ett verktyg i händerna på denna konspirationsteori, oavsett om hen vill det eller inte. 

Ett annat exempel är termer som globalisering, som tidigare betecknat kapitalets sätt att sänka löner genom att förlägga produktionen där arbetskraften är billigast. Den som talar emot globalisering idag riskerar att tas för extremhöger, då det snarlika ordet globalister kommit att beteckna all form av internationellt samarbete, invandring och intresse för världen.

En del inom vänstern beslutar sig därför att överge maktkritiken helt och hållet. Samhället är jättebra! Allt fungerar! EU är bra, USA:s demokrati fungerar, det var bara Trump som var problemet. Problemet är att man då intar precis den position som den tidigare, etablerade högern haft. Man försvarar precis de institutioner som man tidigare kritiserat. Man blir oförmögen att upptäcka problem med samhället i just den tid då klassklyftorna växer, rikedomen koncenteras och klimatförändringarna breder ut sig. 

Som jag ser det måste vänstern välja ett tredje alternativ, vilket är det enda motgiftet mot de galenskaper som breder ut sig: en maktkritik baserad på marxistisk analys. Som är medveten om att undvika de minor som extremhögern lagt ut, men som baserar sig på förståelsen att det finns en makt som i slutändan kommer att förgöra oss alla. Den makten heter kapitalism. Den är inte dold, utan verkar i det öppna. Den har skapat de största rikedomar, men även de största ojämlikheter världen någonsin har sett. Den vill bara en sak: ackumulera.