Häromveckan skrev jag om SvD:s ledarskribent Ivar Arpis misstänkliggörande av Leila Ali Elmi, en MP-politiker som delvis kampanjat på somaliska och vars framgångar Arpi helt ogrundat smetade samman med etniska röster och klanmentalitet.
Det som hände sedan var närmast surrealistiskt, men illustrativt för vårt nya trumpska debattklimat. Arpi påstod att han inte alls kopplat samman den svensk-somaliska kvinnan med klaner – trots att det var uppenbart för alla som läst hans text. Sedan började ett långt och märkligt drev mot mig på sociala medier där jag påstods ha hittat på alltihop.
Desinformation, förlöjliganden, massiv mobilisering, anonyma konton. Mönstret känns igen, vilket kan tyda på någon sorts organisering, i alla fall kraftigt mobiliserande av högerkrafter i det offentliga rummet på nätet.
Men hur svarar vi från vänster? Tyvärr ofta vilset och desillusionerat. Som om det vore ett väderfenomen som snart drar förbi. Vi tittar medlidsamt på de som för dagen blir utsatta, peppar med virtuella styrkekramar.
Traditionellt organiserar sig vänstern och bjuder motstånd. Varför sker inte så i det här fallet?
Kanske är vi vänsterdebattörer för individualistiska? Medarbetare på olika mediehus betraktar varandra som konkurrenter och delar sällan varandras texter. När vi ser att någon råkar illa ut undviker många att lägga sig i, antingen av rädsla eller så tänker vi: ”What's in it for me?”
När en journalist inom public service nyligen råkade ut för ett drev på Twitter skrev en vänsterdebattör till hen: ”Äsch, det är bara att skaka av sig, så där ser min inbox ut dagligen.”
En annan vän uppmanade mig nyligen att inte nämna högerdebattörernas namn i mina texter. Om jag gör det och råkar ut för ett drev har jag mig själv att skylla, var hens andemening.
Vår strategi måste vara mer genomtänkt än att ”skaka av sig” eller hålla tyst om en del motdebattörer.
Högerns taktik är lika enkel som cynisk. Man nöjer sig inte med att säga ”jag håller inte med”. Syftet är inte att skapa en diskussion utan att dra igång ett drev för att sänka debattören på andra sidan. Medvetet eller omedvetet öppnar de dörren för de mindre rumsrena hatarna på nätet.
Ledarskribenter på Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och högerdebattörer som Hanif Bali tar sällan avstånd från trollsvansen utan tvärtom. De använder den som sitt politiska vapen.
Det här gänget har som mål att göra Sverigedemokraterna till ett rumsrent parti och förflytta borgerligheten högerut. Ett samarbete med SD ska bli möjligt. Därför vill man inte stöta sig med SD:s anhängare på nätet.
De som anses stå i vägen för projektet är bland andra arbetarrörelsen, antirasister, feminister, forskning i allmänhet och genusforskning i synnerhet. Det räcker att en person förknippas med alla människors lika värde och har någon form av plattform för att den ska bli måltavla. Men det handlar inte om oss som personer utan om idéerna och institutionerna vi representerar.
Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet, uppmärksammade problemen förra året. Institutionen såg att det fanns ett mönster där hat och hot främst drabbar maktkritisk forskning (till exempel genus, klass, rasism, queerteori). Dessutom har hot och hat mot just forskare inom området ökat. Inte helt oväntat är kvinnor mest utsatta.
För att förstå dynamiken måste vi förstå dessa rörelsers metoder och syften. Att de fokuserar på enskilda individer i stället för institutioner beror helt enkelt på att det är lättare, och mer effektivt.
När moderatpolitikern Hanif Bali twittrade gillande om Alinskymodellen stod det klart för mig var en del av dessa debattörer hämtar inspiration ifrån.
Alinskymodellen är en organiseringsmetod uppkallad efter Saul Alinsky. En amerikansk sociolog som skrev boken ”Rules for Radicals” som gavs ut 1971. Hans bok handlar inte om ideologi utan om gräsrotsorganisering och har inspirerat många på olika sidor av det politiska spektrat. Men idag är det främst högerextrema och högerpopulister som använder Alinsky.
Några urval av hans 13 punkter:
Punkt nummer 5: ”Förlöjligande är det effektivaste vapnet”. Nummer 8: ”Håll ångan uppe. Ge aldrig efter”. 11: ”Om du håller fast vid något negativt tillräckligt länge kommer det att börja uppfattas som positivt”. Punkt nummer 13: ”Välj ut ditt mål, fokusera, polarisera”.
Sista punkten är kanske den i listan som många av oss känner igen, eller borde lära sig att identifiera. Nummer 13 handlar om att måla in en person i ett hörn och få den att uppleva att det är en storm, på så sätt statuerar man ett exempel och skickar en varning. Det här kan hända dig om du ger dig in i den här debatten.
Jag tror att vi som betraktar oss som vänster, liberaler, kulturradikaler måste se sociala medier som en skolgård. När ett gäng mobbare står och trakasserar en ensam person ska vi inte bara gå förbi av rädsla att vi också ska utsättas och dras ner i skiten, utan vi måste säga ifrån. Det spelar ingen roll vad vi tycker om den mobbade, nästa gång kan det vara du som råkar illa ut. Och ju fler som ställer sig på den mobbades sida desto svårare blir det för mobbarna att fortsätta i full styrka.
