Det finns en missuppfattning vad högerextrem politik är. När Lars Calmfors i återkommande inlägg – oftast via liberal press – argumenterar för att de lägsta lönerna ska sänkas i Sverige, då är det högerpolitik och dessutom en extrem sådan.
Lägre löner påstås vara nödvändigt för att landets människor med låg ”konkurrenskraft” ska komma ut på arbetsmarknaden.
Problemet med påståendet är att det är en myt, en påhittad tanke utan någon som helst grund i ekonomiska eller historiska erfarenheter.
Det finns ingen forskning som kan visa att sänkta löner ger lägre arbetslöshet.
Det finns bara en teori som bygger på följande jämförelse. Sänker man priset på en vara, till exempel ost, så köper folk mera ost. Sänker man priset på arbetare, det vill säga ger lägre lön, så köper arbetsgivare mera arbetare.
Men ost och människor är olika saker.
Gränsen för hur mycket ost man kan sälja är hur mycket vi vill äta. Hur hungriga på ost vi är. Men det finns ingen hunger på arbetskraft bland arbetsgivare. Även om folk halverade sina löner skulle arbetsgivarna inte fördubbla antalet anställda.
Orsaken är att det enda som betyder något för ett företag är hur mycket beställningar man har, alltså hur mycket marknaden har växt. Och marknaden växer inte av låga löner i ett samhälle.
Den växer av höga löner.
Idén att låga löner skapar mer jobb bygger på att man inte ser samhället som en helhet. Man utgår ifrån sin egen person, eller sin egna lilla sociala grupp. Självklart skulle antalet anställda trädgårdsarbetare och städare och chaufförer öka något hos socialgrupp 1 – Calmfors grupp – om det blev jättebilligt. Skönt att någon annan sorterar strumporna. Men i vår moderna tid är det, på grund av maskinerna, billigare att ha en gatusopningsmaskin, en robotgräsklippare, en tvättmaskin och ett övervakningslarm än forna tiders betjänter och pigor. Och eftersom rika människor är snåla människor kommer de aldrig acceptera att betala mer för en tvätterska än för tvättmaskinen.
Låga löner för ”okvalificerade jobb” bygger på ett gammalt samhälle vi lämnat.
Men offentlig sektor då? Den som besöker ett sjukhus ser ju, med fingret draget mot dörrlisterna, behovet av mer städning. Skulle låga löner ge mer jobb där?
Knappast. För låga löner ger låga skatteinkomster, för offentlig sektor gäller att en arbetslös som blir anställd kostar väldigt lite idag. Skatteinkomsten och minskad arbetslöshetsutgift gör att lönenivån inte är det viktiga. Där handlar det istället om politiska beslut, om vi vill ha fler händer i vård och omsorg eller om vi vill minska offentlig sektor genom skattesänkningar.
Ser man samhället i stort är låga löner faktiskt en styggelse. De kommer kortsiktigt höja vinsterna (eftersom företagen inte automatiskt anställer fler) men på sikt betyder det att marknaden krymper.
Låga löner ger lägre konsumtion. Men låga löner ger också kraftigt sänkta skatteinkomster. Om kostnaden för en lön höjs med 1 000 kronor för arbetsgivaren får offentlig sektor in ungefär 67 procent i högre skatteinkomst och arbetsgivaravgifter. Om istället vinsten stiger med 1 000 kronor får offentlig sektor in bara tio procent (Ekonomihandboken sidan 230). Om man räknar på den höjda vinstandel vi sett i Sverige sedan 1981 så går idag 200 miljarder kronor mindre till offentlig sektor per år, jämfört med om vi hade behållit vinstandelen till dåvarande nivå.
Låga löner kommer inte öka marknaden och inte förstärka offentlig sektor.
Så vad gör de då för nytta?
Lars Calmfors är nationalekonom, han är en politisk ekonom. Hans modeller har en ökad privat andel av ekonomin som mål. Det kallas för ökad frihet. Och för de som utgår den mest välbeställda delen av samhället, säg topp tio, blir det också mycket mer ekonomisk frihet.
Men inte för alla andra. Det här är med andra ord en gammal högerextrem ekonomisk teori.
Faktum är att alla länder som får en ekonomisk utveckling, ganska snart går över till mer jämlikhet och ökad offentlig sektor för att fortsätta utvecklingen. Jämlika länder har helt enkelt högre tillväxt än de med hög ojämlikhet (vilket du kan se i annan artikel i dagens tidning). Men nationalekonomer tar inte hänsyn till hur det sett ut när de föreslår något.
De tar hänsyn till sina modeller. Och modellerna säger att låga löner ska ge mer jobb och mer kreativitet i samhället.
Det finns ett annat ord för det.
Klassförakt.
Överklassen har historiskt alltid sagt att de fattiga ska ha lägre lön för att motiveras att jobba mer.
Idag göms det i nationalekonomisk språkdräkt och uttalas av en professor som låtsas som om han talar för ”forskningen” när han säger att de arbetslösa måste ta jobb med betydligt lägre lön.
Men han kan aldrig förklara det här enkla.
Idag tjänar en ung McDonald’s-anställd 70-80 kronor i timmen.
Hur mycket lägre ska den lönen vara för att passa Calmfors? Johan Ehrenberg
