Tyvärr kan det ju verkligen gå så. Ryska trupper har samlats i stort antal vid gränsen och ingen vet hur detta ödesdrama som berör så många människor ska sluta. Putin har med sina många krav, varav få kan tillmötesgås, målat in sig i ett hörn och nu har han dessutom ett upproriskt Kazakstan på halsen.
Men tonfallet i titeln på Aftonbladets podd har ett drag av ödesbestämdhet som jag tror är direkt farligt för diskussionen. Det bidrar till den pågående och just nu intensiva kampanjen för ett svenskt medlemskap i Nato och till att det blir ännu lättare få loss miljarder och åter miljarder till det svenska försvaret, vilket i slutändan sker på bekostnad av resurserna till välfärd och klimatsatsningar.
Nej, det är ingen tvekan om att Ryssland är ett sårat imperium som drömmer livsfarliga drömmar om svunna, fornstora dagar. Nationalism och imperiedrömmar, förklädda till säkerhetspolitik, styr den ryska ledningen och den auktoritära regimen tillåter ingen verklig debatt om Rysslans väg.
Själv motsätter jag mig helt idén om ett svenskt Natomedlemskap. Effekten av det skulle bli att spänningarna ökar ytterligare och i slutändan bara glädja hökarna och de militärindustriella komplexen både i öst och i väst.
Visst är det sant att Sverige redan har ett omfattande samarbete med Nato och att begreppet alliansfrihet har urholkats svårt de senaste tio åren. Ibland brukar jag skämtsamt säga att frågan inte är om vi ska gå med i Nato. Frågan är snarare: När ska Sverige gå ur Nato, denna försvarspakt med rötterna i kalla kriget som hyser medlemmar som exempelvis Erdogans Turkiet.
Trots det behåller det där ordet alliansfrihet sin viktiga innebörd. Jag tror att det har ett enormt värde att ett antal länder i Europa står utanför militärpakten. Finland och exempelvis Österrike är inte medlemmar. Att stå utanför Nato innebär större frihet att kritisera en organisation som annars skulle framstå som en monolit och där supermakten USA har så stort inflytande.
Skulle republikanerna i USA vinna nästa val, kanske rentav med den livsfarlige Trump i spetsen, hamnar Nato rätt mycket i händerna på djupt irrationella krafter. Länder som vågar stå utanför militärpakten har en viktig uppgift: att visa att det finns mångfald.
Därför gläder jag mig åt att den svenska regeringen så starkt motsätter sig Nato-medlemskap. Även om man undrar hur länge de orkar stå emot.
Den ryska ledningen känner sig militärt omringad av Nato, ungefär som amerikanarna i oktober 1962 kände berättigad skräck och ilska när sovjetiska ballistiska robotar var på väg att utplaceras på Kuba. Jag tvivlar dock på att det ryska folket känner samma sak som den ryska ledningen. Vanliga ryssar är nog långt mer oroliga för sjunkande levnadsstandard, dåliga bostäder och korrupta politiker.
Sorgligt nog är det tyvärr så att när svenskar tänker på Ryssland så tänker vi nästan uteslutande på just Putin, militärer och brutal maffia. Min dotter sa häromdagen något träffande: Jag vet mer om stämningen och kulturen i olika amerikanska delstater än vad jag vet om Ryssland eller Östeuropa, trots att de ligger så nära.
Så är det för de flesta.
Journalisten Ulrika Knutsson hade i söndagens Godmorgon världen en lysande krönika om det svaga kulturella utbytet mellan Sverige och Ryssland. Vi är nästan grannar – kanske var det en gång rentav en viking i österled som med Evert Taubes ord ”i all välmening” grundade Ryssland – och ändå vet vi så förtvivlat lite om ryskt liv och kultur. Det tror jag befäster en svårt stereotypisk bild av detta väldiga land där det ryska folket skyms.
När invaderar Ryssland? Den frågan har egentligen hängt över Sverige och västvärlden i sekler. I Kungsträdgården pekar krigarkungen Karl XII dag som natt ut fienden i öster. Därför är det idag närapå omöjligt att skriva något nyanserat om såväl Nato som Ryssland. Av erfarenhet vet jag att man då snabbt anklagas för att vara Putinkramare, hur mycket man än brännmärker dennes nationalism och militarism.
Jag är fullt på det klara med att Ryssland mycket väl verkligen kan gå till attack mot Ukraina. Det är inte det. Konsekvenserna av en invasion är oöverblickbara. De döda kommer att räknas i tiotusental – ukrainarna kommer inte att ge sig utan strid – och i nästa vända väntar i så fall en våldsam militär upprustning i Sverige och övriga västländer och det i ett läge där alla resurser borde gå till hanteringen av klimatkrisen och de växande klassklyftorna.
Hökarna kretsar över år 2022.
Jag är rädd.
