Snart ska resultaten presenteras och norska medier vrider och vänder på alla möjliga perspektiv. Som att intervjua ungdomsförbunden. TV2 låter Fremskrittspartiets juniorer ge sin syn på saken, och förbundets ordförande Simon Velle delar med sig av visdomar som han samlat på sig under sina 23 år på jordklotet.

”Jämställdhet ska inte vara kvinnokamp”, säger Velle.

”Kvinnor är inte majoriteten, de utgör halva befolkningen.”

Han menar att unga män förloras till apati, att de ser den norska drömmen svepas bort över fjordarna. Samhället måste ge stöd. Med att betala räkningar, med att köpa bostad – och med att hitta någon som kan dela livet med. En relation. Kärlek.

”Vi har fått en tinderifierad sexkultur”, säger Velle till TV2.

”Där har en liten andel av männen exklusiv tillgång till den stora andelen kvinnor. Det betyder att många män kämpar med att söka efter en maka.”

Norge som stat måste engagera sig. Befolkningstillväxten är hotad, de barnlösa männen blir bara fler (var femte som har fyllt 50). Den sköra balansen mellan könen har rubbats, ”traditioner och institutioner som alltid funnits där skakar”, ”en väldigt skrämmande känsla för hormonella unga män”.

Fremskrittspartiet är ständiga populister, pendlande mellan liberalism och konservatism, vad som passar bäst för stunden.

Velle – vars förbund fick var femte röst i senaste skolvalet – kastar ut sin metkrok till de nära 60 procent unga män som anser att jämställdheten gått för långt (bara drygt 15 procent av unga kvinnor tycker likadant). Han agnar denna krok med en mask som är väldigt bekant för den som har koll på så kallade incels – män som bygger en kvinnohatande, giftig, dokumenterat våldsam ideologi kring sin upplevelse att leva i ofrivilligt celibat – och andra fraktioner av den extrema mansrörelsen. 

(Här i Dagens ETC har vi haft flera reportage där vi nära följer svenska incels genom existentiell ångest och terrordrömmar.)

”Det handlar om att återskapa stoltheten över att vara man. Varför ska jag skämmas för att vara man?” säger Velle.

Hans ord är som en bergspredikan för män som vantrivs med sin situation och som ansträngt sig för att hitta en förklaring som utplånar det individuella ansvaret till förmån för en mer strukturell modell, där kvinnor fått så mycket makt över sin tillvaro att de kan välja bort män som är för fula, tjocka, fattiga, ointressanta. Sexkulturen – incels pratar gärna om den sexuella marknaden – och därmed relationskulturen domineras totalt av en liten grupp män, genetiskt gynnade alfahannar – incels kallar dem Chads.

Velle har uppenbarligen koll på mansrörelsen. Och nu har den koll på honom, för jag ser hans resonemang delas även i svenska grupper, alltid på jakt efter utspel som förstärker en kollektiv känsla av martyrskap. De anser sig legitimerade när politiker och kommentatorer anklagar just institutioner – förskolor, universitet, bibliotek med mera – för att vara genusdoktrinerande. Allt absorberas. Som när det varnas för ”feminazister” (Ivar Arpi), som när ”radikalfeminism” framställs som påtagligt hot (Ebba Busch Thor).

Den reaktionära vågen kommer helt säkert att vilja mobilisera männen som gått vilse. Det har redan gjorts med migrationsfrågan, könsfrågan är nästa naturliga steg. För den rasistiskt lagda sammanfaller den dessutom med befolkningsfrågan, skräcken för att vita män inte längre ska få avla tillräckligt många vita barn med vita kvinnor. Och någonstans där landar alltid till sist auktoritärt anstrukna analyser kring förhållandet mellan män och kvinnor. 

Män ska få mer makt, kvinnor ska få mindre. 

Ett slags total backlash, ett bakåtsträvande som kanske börjar med mäns problem att hantera samtiden – ja, det är ett verkligt problem – men snabbt slutar med kontrollerande livmoderspolitik, som i USA eller Ungern eller Polen.

Då gäller det att kunna erbjuda lösningar som är just lösningar och inte bara dravel som bejakar det sämsta hos den som hamnat utanför.

Hur vill Velle att staten ska hjälpa männen att hitta kärlek och reproducera sig?

Precis.

Inget konkret svar. 

Det brukar vara så, som när den numera bedagade mansgurun Jordan B Peterson säger att ”botemedlet är påtvingad monogami”, men när kritiken kommer sedan rusar till chauvinisten Piers Morgan för att gråta ut i ett skyddat rum:

”Jag trodde att de marginaliserade skulle ha en röst.”

Många vill exploatera könsklyftan. 

Många vill attrahera missnöjda män. 

Här i Sverige är Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna självklara kandidater, tyvärr med Socialdemokraterna som yrvaken uppstickare. 

Många vill dingla kvinnors friheter som morot i opinionen.

Då gäller det att känna igen signalerna.

Då gäller det att kunna erbjuda lösningar som är just lösningar och inte bara dravel som bejakar det sämsta hos den som hamnat utanför.