Ändå kan 2022 i historiens ljus komma att markera början till slutet för den högerpopulistiska våg som länge löpt som en präriebrand över världen. Det mesta tyder på att Donald Trump nu mist makten över våra sinnen efter att 2016-2021 nästan personligen dominerat nyhetsbevakningen och därmed också inspirerat högerrörelser runtom i världen. Vintern 2022 dalar hans stjärna och det fräser inte ens till när den träffar havsytan.  

Att Lula da Silva besegrade Jair Bolsonaro i det brasilianska presidentvalet – om än med knapp marginal – markerar också en vändpunkt. När den före detta metallarbetaren Lulas hesa röst hörs över världen betyder det något. Kanske att galningarnas era sakta nu drar bort och någon sorts allvar och seriositet styr politiken i ett av världens största länder. 

I Storbritannien tvangs Boris Johnson avgå och även om han först efterträddes av en svårt nyliberal premiärminister och därefter av en mer klassisk konservativ, så innebär Johnsons sorti från världsscenen att det blivit en högerpopulist mindre i världen. 

I Danmark återstår inte mycket av Danskt Folkeparti och den högerpopulistiske danske rasisten Rasmus Paludans turné i Sverige startade med upplopp men mynnade ut i total och rationell likgiltighet för en galnings provokationer.

Och Sverige då? Sverigedemokraterna sjunker nu sakta i opinionen och inte bara det: De löften partiet avgav i valrörelsen sviks ett efter ett och de kommer att få svårt med trovärdigheten inför sina egna anhängare. Jimmie Åkesson tvingas nu stå i tv-debatter och lojalt försvara en regeringspolitik som innebär ökade umbäranden för vanligt folk. 

Visst, många känner ju att fascismen nu rullar in över Sverige med ett Tidöavtal som rymmer direkt barbariska inslag. Jag kan förstå den känslan, många nyanlända känner nu ångest. Men ordet fascism är ändå för starkt här – de som levt under verkligt fascistsiska styren och släpats bort i natten tror jag inte upplever att fascismen är nära, även om den skymtar. 

 Jag menar att det finns skäl att hoppas på att 2022 markerade början på högerpopulismens nedgång. Tyvärr innebär det inte att allt börjar bli frid och fröjd. Skulle högerpopulismen falla tillbaka ordentligt de närmsta åren, är risken stor att den ersätts med någon sorts mittenliberalism som visserligen låter oss slippa de riktiga galningarna men som lämnar de stora orättvisorna orörda. Den danska statsministerns samarbete med de konservativa är en varningsklocka. Och lite för ofta låter det på Magdalena Andersson som om hon hoppas på något slags samarbete över blockgränsen.

 Det som fattas svensk politik, och politik världen över, är helt enkelt vänsterpopulism. Vad betyder det? Att komma med allehanda löften om gratis bensin eller el för de fattiga? Nej, det handlar om något annat och blir tydligt när man jämför populism till höger och till vänster. 

Historiskt sett har högerpopulismen skaffat sig anhängarskaror genom att skylla samhällsproblemen på en syndbock, oftast invandrare. Den har konkret slagit nedåt samtidigt som den uppåt angripit ett vagt definierat etablissemang. Men den har aldrig gett sig på de grundläggande ekonomiska orättvisorna eller klassamhället; den angriper istället feminister, kulturskribenter, medier och låter kulturkrigen dominera.

Vänsterpopulismen angriper istället alltid den ekonomiska eliten, det kapitalistiska systemet och de som äger, förvaltar och försvarar kapitalet. När jag genom åren använt odet vänsterpopulism har innebörden alltid varit ungefär ”systemkritik” och ”visioner”.

 Vänsterpopulismen var verkligt starkt närvarande när socialism och arbetarrörelser steg fram i ljuset för ett och ett halvt sekel sedan. Det moraliska förtroendekapital som exempelvis svensk socialdemokrati en gång skaffade sig kom inte i första hand genom några dagspolitiska löften – utan genom en övergripande utfästelse om att kämpa för ett rättfärdigt samhälle, där ökad jämlikhet fördelade fram större frihet för de ofria. Man kan också säga att det faktum att flesta väljare än idag ställer högre krav på socialdemokratiska politiker än på högerpolitiker har sin grund i ett ursprungligt vänsterpopulistiskt löfte.

Sådan är vänsterpopulismen. Den är väsensskild från högerpopulismen men väsensskild också från den mittenliberalism som aldrig ifrågasätter förträffligheten i det system vi har. Men eländet är att de reformistiska partierna i Europa och USA nästan helt släppt den dimensionen. Det är därför som risken är så överhängande att den dag högerpopulismen dött bort, så väntar bara mer av liberal mittenpolitik.

Men trots de fasor och de bakslag vi fått bevittna under 2022, lämnar jag detta med en viss tillförsikt: Högerpopulismen är döende.