Det är chockerande. Jag ser det som ett tecken på att Sverige saknar en vettig opposition. Den agerar byråkratiskt – krångel för krånglets egen skull – istället för demokratiskt och ansvarsfullt. Politiken blir upptåg, grinighet och spel

Så bryts tilltron till politiken och de folkvalda ner. Jag skulle tro att de flesta svenskar inte ens orkat hänga med i alla dessa svängar kring pensionerna. Politikerna gör därmed bort sig. De spelar med demokratin istället för att ta de stora frågorna på allvar. Och i det här fallet är det tveklöst det högerkonservativa blocket som är skyldigt. Man visade det redan i den famösa och larviga misstroendeförklaringen mot justitieministern häromveckan, där Sverigedemokraterna drev på ett irrationellt syndabockstänkande och deras tre borgerliga samarbetspartier inte vågade annat än att haka på för att inte verka mesiga.

Vi fick en usel politisk cirkusförställning som pågick i dagar och resultatet blev plus minus noll i själva politiken – men, och det är på sikt värre, en troligen ökad likgiltighet och misstro mot politikerna och deras spelmissbruk.

En falsk majoritet stoppade alltså en vettig kompromiss. Svaret från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och även Centerpartiet blev då att lägga en extra ändringsbudget som det kan röstas om framöver. Det är naturligtvis helt rätt, ty då kan frågan ställas under debatt i riksdagen där inga falska majoriteter avgör. Men vi fick ännu en usel cirkusföreställning där sågspånet yr men politiken kommer i andra hand.

Det enda goda som har inträffat under det senaste halvåret är att pensionsfrågan hamnat i politikens centrum. Den har lämnat pensionsgruppens slutna rum – där inte ens alla riksdagspartier är med – och blivit en fråga som ingen politiker kan ignorera. 

Vem har vi att tacka för det? 

Svar: Vänsterpartiet.

Fattigpensionärernas situation kom i förgrunden när Vänsterpartiet i senhöstas ställde en pensionsförbättring som krav för att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Visserligen gillar även Socialdemokraterna sådana reformer, men partiet har suttit fast i ett evigt surrande med den där pensionsgruppen där intet tycks vara möjligt. Det ursprungliga förslaget saknade emellertid stöd i riksdagen, men den kompromiss som till slut kom från Centerpartiet blev ändå rätt så bra – och även Vänsterpartiet gläder sig över den.

Troligen kommer därför en miljon pensionärer trots allt att få en förbättring före valet. Förbättring – ja, men tillräckligt är det ju inte. Hundratusentals människor som arbetat hårt under sitt arbetsliv men haft dålig lön eller deltid – företrädesvis arbetarklass - kommer fortfarande att ha det mycket knapert. När dessutom inflationen och levnadsomkostnaderna nu snabbt stiger kommer mer resurser att krävas. 

I långa loppet är det naturligtvis bara större inbetalningar till pensionssystemet som kan lösa problemet så att mer resurser finns att fördela, men det är något som pensionsgruppen motsatt sig

Hursomhelst – den tid vi lever i är inte gynnsam för demokratin. Auktoritära regimer startar folkrättsvidriga anfallskrig och det i sig triggar igång märkliga processer även i hyggligt fungerande demokratier. Den svenska Nato-ansökan tillkom således i ett slags nationell hysteri där socialdemokratins så kallade medborgardialog mest liknade en riktigt dålig teaterföreställning, långt från de demokratiska ideal som borde råda när ett så avgörande beslut ska fattas.

Och fattigpensionärerna? Där har det också blivit en bedrövlig teaterföreställning. Många borgerliga företrädare tycks mer oroliga för att det så kallade respektavståndet ska minska än att några hundratusen pensioner får det bättre. Så yttrar sig klassamhället: Den som haft det bra och haft en hög lön under sitt arbetsliv ska också ha det så mycket bättre än den som haft en låg lön och i praktiken oftast fått slita mycket hårdare. 

Det verkar vara borgerlighetens och Sverigedemokraternas största hjärtefråga: Värna med alla medel de rådande klyftorna.